Ingen klass på klasskildringen
Bildmaterial
Agnes Hellström.
Ränderna går aldrig ur
Agnes Hellström
Forum
Utkommer i dag
boken. Jag älskar att läsa debutanter. Det är alltid så spännande att se vad som tagit sig igenom förlagens allt trängre nålsögon. Och när en debutant tycks skriva om saker som verkligen intresserar mig – klassfrågor, utanförskap, feminism – blir mina förväntningar förstås extra höga.
Det är alltså inte enbart Agnes Hellströms fel att jag blir besviken på hennes förstlingsverk Ränderna går aldrig ur. Upplägget får mig att tänka ah en ny "Ondskan" och såväl omslag som miljöval ger mig associationer till Curtis Sittenfelds "En klass för sig" och Donna Tartts "En hemlig historia", två böcker som jag håller högt.
Nu ska jag få frossa i överklassens översitteri och förfasa mig över privatskolesnobbisternas brist på genustänk. Nu ska jag få lida med den som inte passar in, känna igen mig, känna mig god, eller?
"Ränderna går aldrig ur" utspelar sig på internatskolan Sigtunaskolans Humanistiska Läroverk, där Agnes Hellström för övrigt själv gått (liksom nuvarande kungen!). Här möter vi Elin som vuxit upp i ett vanligt radhus i den lilla byn Gimo dit modern en gång flyttat för att komma bort från sin högborgerliga bakgrund. Modern som liksom de flesta i Elins släkt själv gått på SSHL vill ge sin dotter möjligheten att välja sitt eget liv, befriad från familjens bojor. Men Elin trivs inte alls i Gimo, lider småsamhällets tristess och längtar till internatskolans flärd och glamour. Med ekonomiskt stöd från sin snobbiga mormor kan hon också börja på den kostsamma privatskolan.
Elin slits inte alls förvånande mellan de två världarna. På skolan känner hon sig underlägsen och ful i sina HM-klänningar och sin brist på etikett. I Gimo blir hon uttråkad av alla tonårsgravida och främlingsfientliga bondlurkar. Hon pendlar fram och tillbaka, i tid, i rum, i tankar kring de människor hon möter. Hon vantrivs. Med Sigtunaskolans konservativt hierarkiska system och med klasskamraternas uppenbara brist på verklighetsförankring: här bland Aston Martin-bilarna och våningarna på Östermalm är sosse ett skällsord och klasskamraterna tror på allvar att Sverige är ett land som saknar fattiga.
Samtidigt ser Elin med missmod tillbaka på sin egen uppväxt i Lasermannens och främlingsfientlighetens Sverige. I Gimo var det drag under galoscherna och nedlagda flyktingförläggningar som gällde. Elin kämpar för att hitta en plats någonstans mittemellan. Det går sådär.
Det borde vara lätt att dras med av Elins tillspetsade historia, så mycket som den rymmer av verkligt intressanta frågeställningar kring identitet, bakgrund, pengar och makt, strukturer och tjocka snövallar av konservatism och ryggdunkeri.
Men faktum är att jag mest blir uttråkad. Agnes Hellströms språk kan i bästa fall beskrivas som klanderfritt, och karaktärsteckningen är dessvärre ganska slätstruken den med. De rika har backslick och de fattiga bryter – det är en för enkelt och schematiskt uppbyggd värld som träder fram och resultatet blir dessvärre både fördomsfullt och förutsägbart. Elin kritiserar och kritiserar – och den enda riktigt fläckfria människan som till slut finns kvar är – hon själv. Och fläckfritt blir i längden trist.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus