Stenåldern i vår tid
Bildmaterial
Venús Khoury-Ghata.
Sju stenar till den otrogna hustrun
Venús Khoury-Ghata
Översättning Maria Björkman
Elisabeth Grate Bokförlag
boken. En madrass, en gryta och en get. Det är vad Noor kommer att lämna efter sig när hon stenats till döds på torget i Khouf. Efter en våldtäkt har hon befunnits skyldig till äktenskapsbrott. Fortfarande tonåring, väntar den gravida trebarnsmamman ut sina återstående 40 dagar och i brist på ett eget liv att råda över gör hon upp detaljerade planer för de meningslösa ting som lämnas kvar. Venús Khoury-Ghata kopplar genast greppet. I Sju stenar till den otrogna hustrun förefaller det fruktansvärda orubbligt och obegripligt. Det är plågsam läsning.
Venús Khoury-Ghata föddes i Libanon men är sedan 1973 bosatt i Frankrike. Sedan debuten 1966 är hennes produktion omfattande och uppmärksammad internationellt. ”Sju stenar till den otrogna hustrun” är den tredje romanen som översatts till svenska.
I denna roman berättas om en fransk biståndsarbetare, som för att fly en olycklig kärlekshistoria i hemlandet har tagit jobb som biståndsarbetare i en avlägsen arabisk stad. Här tar hon sig an Noor och genom sina försök att rädda Noor från fatwan, försöker hon rädda sig själv från ett meningslöst liv.
Det låter onekligen som en kliché, men Khoury-Ghata lyckas hålla de inarbetade schablonerna på avstånd. Framförallt beror det på hennes språk, som är egensinnigt, fullt med originella liknelser och inslag av arabiska. Men samtidigt som språket målar med rika associationer är det tydligt att avgörande bilder göms undan. En isbergsteknik alltså, där läsaren inte bara undanhålls det som är under ytan, men också kollras bort genom att lockas fokusera på känslor och dofter. Khoury-Ghatas språk illustrerar kulturskillnader, kolonialt inflytande och arabisk påverkan.
Hennes berättarperspektiv böljar fram och tillbaka mellan olika positioner och den enda som tillåts träda fram som subjekt i texten är Amina, biståndsarbetarnas hushållerska. Hon får berätta om Noors sorgliga och skamliga förvisning från gemenskapen och den franska kvinnans hopplösa, ovälkomna och patetiska räddningsprojekt. Det är ett skickligt grepp som motverkar orientalisering och exotisering. Amina förmedlar sin berättelse med såväl kraft som uppgivenhet.
Vi får ta del av fragment av det normsystem som fatwan grundar sig på. Det framstår som orättvist och oresonligt, men det är också internaliserat med en alldeles självklar rationalitet. Normsystemet innebär att det inte är möjligt att på samma gång rädda Noors liv och själ. Genom att stenas kan hon få en plats i himlen.
”Sju stenar till den otrogna hustrun” är en läsupplevelse. Utöver författaren förtjänar också översättaren Maria Björkman en eloge för detta.
Kommentarer
Artikeln har inga kommentarer ännu, bli först med att lämna en egen kommentar