Konst, brott & kassettband

Ann Lingebrandt tar spjärn mot manliga myter och berättarknep i Klas Östergrens nya roman för att kunna konstatera att dandyn kanske är död men att berättelsen lever.

boken. Cherchez la femme, sök kvinnan, brukar det heta i film noirens och den hårdkokta thrillerns mörkt misogyna värld av fula ränkspel och fala damer. Hos Klas Östergren behöver man inte söka särskilt länge för att hitta henne, femme fatalen som lindar männen runt lillfingret och driver på händelseförloppet.

I “Gentlemen” kallades hon Maud, en gäckande världsvan överklassbrud med sängväga förankringar i den korrumperade makteliten. I nya romanen Den sista cigarretten heter hon Madeleine, har ett leende som får mer än en man på fall och skuffar hjälten mot det stora sammanbrottet.

Men innan leendet slår till, fördärvar ett äktenskap och vänder upp och ner på tillvaron, finns musiken: ett kassettband med påskriften “Blandat hos Madde” som är så perfekt hopmixat att det kan väcka eufori också tjugofem år efteråt, då berättaren sitter i en möglig Opel i sin lada och låter sig kastas bakåt i tiden.

Det här är ingen historia som går rakt på sak: Östergren berättar med idel utvikningar och kringelkrokar, så innan vi kommer till själva startpunkten får vi först en digital visning av en Metropolitanopera på en landsortsbio, en grannfejd med ung kärlek, droger och konspirationsteorier inblandade, en nyöppnad handelsträdgård. På ett eller annat sätt hänger allt till slut samman, eller leder åtminstone från det ena till det andra, och knyts ihop till en händelsekedja lika elegant som en åttiotalssnobbs slipsknut, för att gå händelserna lite i förväg.

Startpunkten för själva huvudintrigen är en misslyckad teateruppsättning som i kombination med en älgkrock leder fram till det blandband som förändrar livet för berättaren. Han söker upp bandets skapare Madde, full av romantiska föreställningar, och presenteras omedelbart avkylande för hennes pojkvän Jörgen. Denne Jörgen är en modern dandy som påstår sig vara både konstnär och Handelsstudent och klär sig som “Oscar Wildes nevö” – inspirerad av berättarens författarskap, visar det sig.

Fast stopp ett tag nu, vem är egentligen denne jagberättare? Ja, en gång nämns han vid namn: Claes. Han författar romaner och pjäser, drar till sig fanatiska beundrare, har skrivit om målaren Soutine – som Östergren själv gjorde i andra romanen “Ismael” – och tar så småningom sin tillflykt till den skånska landsbygden.

Den som är bättre insatt än jag i Östergrens författarskap hittar sannolikt än fler episoder som anspelar på hans litterära brottsregister. Och åtskilliga självbiografiska blindspår.

Det är inte första gången författaren leker med ett alter ego som lånar drag av verkligheten men till lejonparten är fiktion – senast var i “Gangsters”, en uppföljare till och uppgörelse med genombrottsromanen “Gentlemen”.

Också “Den sista cigarretten” liknar en uppgörelse. Med konstens uttrycksmedel och i förlängningen rentav med själva berättandet. Det handlar om åttiotalet och ett paradigmskifte som konstnärligt innebär postmodernismens genombrott och samhälleligt en finansiell frossarfest utan tanke på morgondagen, med samvetslösa investeringar, bortblåsta tak och lyxkonsumerande hajar och valpar. Konst och affärsklipp ingår en osalig förening som får sin symboliska kulmination när Nils von Dardels “Den döende dandyn”, ett verk som spelar en central roll i romanen, slår auktionsrekord när den går för 13 miljoner. Allt detta inkarneras i Jörgen, vars konstprojekt på samma gång är en del av den nya eran och ett försök att göra uppror mot dess ideal.

Den som lockas av att svepa in sig i en dekadent atmosfär med blaserade blickar, sidenskjortor, cigarettdimma och repliker som “Jag gråter hellre i en Bentley“ – jag erkänner mig delvis skyldig – har, även om allt detta förekommer, inte hamnat helt rätt: Östergren är alldeles för skeptisk och vidräkningsbenägen för den sortens romantiseringar, dessutom är den 80-talskonst som står i fokus mest grimaserande parodieringar och pastischer i en tid när allt redan har nötts till leda. Nej, romanens berättare är inte ens vidare imponerad av Dardels måleri. Här handlar det mer om att klä av och analysera än att klä ut och mystifiera.

Romanen har ett ärende och vägen dit går genom ett konstverk. I konstens namn äger en skändlig handling rum som berättaren blir vittne till, visserligen ofrivilligt, men utan att göra något för att stoppa det. Till viss del har han kanske själv genom sitt författarskap varit den tändande gnistan. Hur tung skuldbörda bär han? Hur långt sträcker sig konstnärens moraliska ansvar? Går det att förklara, att förstå, ett sådant brott kosty merat till konst?

Romanen landar perfekt i ett år som bubblat av konstdebatter, från moraliska rannsakningar av Anna Odells iscensättning av ett psykiskt sammanbrott till ideologiska skärskådningar av norska nyromantiska oljemålningar. Det konstnärliga exemplet i “Den sista cigarretten” må vara övertydligt i sin groteskhet, men onekligen drar Östergren moralfrågan till sin spets och det utan att ge dilemmat något enkelt svar. En hypnotisk fascination kvarstår.

De etiska och estetiska utläggningarna lägger sig som en bromskloss i berättelsen, närmast retas med läsaren som vill störta fram i den spännande intrigen: “Det kan verka ovanligt självupptaget, nästan bisarrt, alternativt oförskämt att uppehålla sig vid det här ämnet, denna estetiska diskussion, mitt inne i en löpande berättelse.” Men det är ju också vad som fördjupar romanens tematik och tillför ytterligare skikt. Däremot tycker jag inte att C.M. Gerber är någon särskilt lyckad konstruktion, en amerikansk författare som får bli ett slags träsmakande metalitterärt språkrör för berättelsens idéer.

Det östergrenska berättandet å sin sida är genomsyrat av en förfinad grabbighet, doftande av rökinpyrd tweed. Det handlar lika mycket om stilen, “hunky-dory”, och det fetischistiska förhållandet till tingen – kassettbandet, ett par jodhpurskängor, en dubbelknäppt kavaj och cigaretterna förstås – som om kvinnans roll som en gåtfull kaoskraft som orkanlikt drar genom mannens liv.

Det där kan stöta bort mig lite – det är inte riktigt min whiskypinne. Men det går inte att komma ifrån vilken underhållande berättare Östergren är, och här är han helt klart i högform.

Spinner historier, sprätter iväg snitsiga formuleringar, vecklar ut den ena tråden efter den andra samtidigt som han borrar i spörsmål om fiktion, provokationer och konstens möjligheter.

Dandyn är död, berättelsen lever.

Ann Lingebrandt annlingebrandt@hotmail.com