Vilse i katakomberna i Dan Browns nya
"En skicklig magiker kan, med små variationer, genomföra i stort sett
samma trick gång på gång och ändå hålla sin publik trollbunden. Dan Brown är
inte en sådan mästartrollkarl."
Bildmaterial
Dan Brown.
Hemligheter i källarvåningarna i Dan Browns nya thriller.
Den förlorade symbolen
Dan Brown
Översättning Ola Klingberg, Tove Janson Borglund, Gösta Svenn, Helena Sjöstrand, Leo Andersson, Lennart Olofsson, Peter Samuelsson
Albert Bonniers förlag
Utkommer i dag
BOKEN. Först ett klargörande: jag läste Dan Browns "Da Vinci-koden " med behållning. Det är en effektivt berättad spänningshistoria, kryddad med klurigt konstruerade gåtor och lagom fantasieggande kulturhistoriska referenser. Den fungerar som förströelse, särskilt om man inte grunnar för ihärdigt på trovärdighet och historisk koherens.
När Dan Brown nu återkommer, med tegelstenen Den förlorade symbolen , har den svenska lanseringen föregåtts med ett visst ståhej. Boken har snabböversatts i portioner av sju översättare, för att undvika att piratkopior och -översättningar sprids. Vad jag kan se har inte det förfarandet påverkat det färdiga resultatet nämnvärt – några synliga ”skarvar” är svåra att upptäcka – men det betyder inte att det blivit en njutbar bok att läsa. Och det, i sin tur, behöver inte alls ha att göra med översättningens kvaliteter utan med problem som finns i Browns originaltext.
En skicklig magiker kan, med små variationer, genomföra i stort sett samma trick gång på gång och ändå hålla sin publik trollbunden. Dan Brown är inte en sådan mästartrollkarl. När han nu ger sig på att dra samma kanin ur hatten en gång till, blir det inte alls lika underhållande eller överraskande. Författarens stilistiska tillkortakommanden blir då desto mer syn- och kännbara.
Scenen har visserligen skiftat, från Gamla Världen till Nya. Nu knäcker den symbolkunnige Harvardprofessorn Robert Langdon koder i Washington D. C., där USA:s grundlagsfäder – tillika frimurare hela bunten – har pepprat hela stadsplanen och snart sagt varje byggnadsverk med ledtrådar till en dold hemlighet. Istället för en hårdkokt fransk snut har han en hest väsande kvinnlig CIA-agent i hälarna, när han i sista stunden lyckas slingra sig undan förföljarna för att dechiffrera ytterligare en till synes olöslig del av rebusen han måste klura ut under tidspress.
Även den oinvigde förstår snart hur det där med gåtor inuti gåtor fungerar i Dan Browns – det måste medges – sinnrikt konstruerade universum. Vi andra vet redan att till synes meningslösa mojänger är vägvisare till mystiska platser och att när vi tror vi är framme uppenbarar sig en ny gåta. Vi vet att lösningen hela tiden finns framför våra ögon. Så var och hur jakten till slut ändar, efter 600 dryga sidor, är den här gången ingen större sensation: man har sett det komma redan från allra första början.
Också fascinationen för hemliga ordenssällskap som vaktar uråldriga hemligheter håller i sig. Här är det alltså Frimurarna, som framställs som en visserligen mystisk men i grunden vördnadsvärd samling förtjänstfulla farbröder. Det är en okritisk idolisering som luktar unket gubbig, i kombination med återkommande högtravande formuleringar om hur Franklin, Washington och de andra nationsgrundarna skapade USA till en idealisk stat vilande på kunskapens rena, men för den ovärdige förborgade principer.
Vad är det då för underbara skatter som ska skyddas till varje pris, och som nu den här berättelsens ondskefulle typ vill lägga beslag på? Jo, inget mindre än de uråldriga mysterier som upplöser dualismen mellan det mänskliga och det gudomliga, mellan vetenskap och religion och mellan evigt medvetande och flyktig materia. Den som besitter hemligheten påstås få gudomlig makt över tillvaron, så det är kanske inte så konstigt att den skyddas av Frimurarnas finurliga säkerhetsanordningar.
Men likt en magiker förespeglar Dan Brown sin publik att den kommer att få se täckelset falla från dessa otroliga sammanhang, om den stannar kvar. Jag ska inte – som den maskerade onde magiker som i ett tv-program visar den simpla sanningen bakom alla trick – avslöja vad det är för märkligheter som uppenbaras. Men jag kan avslöja att det frestar på tålamodet att följa illusionen till dess slut.
Dan Brown lämnar här det relativt raka berättandet från "Da Vinci-koden" och vindlar ut i ett högspänt misch-masch av religiös mysticism, metafysisk vetenskap, konspirationsteorier och fantastiska fakta om allt från Capitoliums arkitektur till siffermagin i Albrecht Dürers gravyrer. Den spänning som ibland glimmar till i romanens första tredjedel går efter hand obönhörligt förlorad.
Att läsa "Den förlorade symbolen" är ungefär som att bläddra i den gamla Det Bästa-volymen Otroligt men sant, där allsköns paranormala och häpnadsväckande fenomen förevisas i en oändlig parad. Meningen är förstås att läsaren ska gapa av häpnad och förundran, men den enda tänjning av ansiktsmusklerna jag kan förmärka blir en gäspning.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus