Aggressioner i dockhemmet
Bildmaterial
Claire Castillon.
Därunder ett helvete
Claire Castillon
Översättning Helén Enqvist
Sekwa
boken. Claire Castillon är det ljuvliga ansiktet, det går inte att komma ifrån, som döljer en stenhård cyniker. Kanske är det denna kontrast som gör att vi förlåter henne det mesta: hennes väna uppenbarelse förlåter aggressiviteten, det klumpiga och charmlösa; för att hon står över smicker och charmigt relationstrubbel förlåter vi hennes skönhet.
Därunder ett helvete är den första av Castillons romaner som översatts till svenska. Sedan tidigare är hon för svenska läsare bekant för att ha skildrat groteska mor-dotterförhållanden respektive heteronormativa, trasiga förhållanden i novellsamlingarna ”Insekt” (2007) och ”Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska” (2008). Dessa teman sammansmälter i ”Därunder ett helvete” till en roman om familjen. Berättelsen om en flickas uppväxt i en trasig familj vävs samman med den om den vuxna kvinnans glädjelösa kärleksliv. Allt hänger samman i en släktförbannelse: ”Jag är en kvinna av min familj, trettio år, det betyder ’betala’.”
Förhållandet mellan mannen och kvinnan skildras i en slags dockhemskontext, där berättarjagets frigörelse inte handlar om att fly ifrån ett förtryck utan att sätta sig över det. Genom att behandla honom med iskall arrogans demonstrerar berättarjaget sin makt över den partner hon kort och gott kallar ”åsnan”. Där äldre tiders Noror bröt sig loss, skrämda och desorienterade, spänner berättarjaget här ut bröstet och föraktar männen, förlåt åsnorna.
Komplicerade relationer mellan mödrar och döttrar har Castillon redan undersökt grundligt i ”Insekt”. I ”Därunder ett helvete” skärskådas hela familjen: modern förstås, en syster som av ett misslyckat äktenskap drivs till vanvett och en bror vars sexuella störningar bringar oro i familjemönstret. Men det är särskilt dottern och dennas ambivalenta förhållande till sin far – en snäll fadersfigur som visar sig hysa incestuösa dragningar till sin lilla dotter – som berör, liksom skildringen av farmodern som simulerar demens för att slippa ifrån en make som ständigt förnedrar henne.
Den nattsvarta, lätt absurda ton som är kännetecknande för Castillons prosa älskas av en del och hatas av andra. Själv tror jag att hon i det avseendet gör sig bäst i det lilla formatet, i noveller eller, som här, i kapitel som bör läsas ett i taget, inte samlade i en stor, kväljande bit. I denna i och för sig inte särskilt långa roman blir det aggressivt påstridiga tonfallet till slut ganska tröttsamt. Däremot är ”Därunder ett helvete” avskalad överflödigt effektsökeri (bortsett ett spädbarn som steks i ugn och en farfar som urinerar på tjänstefolket) och lämnar plats för en text som bygger på en vilja att berätta om någonting som är viktigt i stället för att chockera läsaren.
Castillon har dragit ned på tempot och den allra bittraste cynismen och det tjänar berättelsen på, fast den som tidigare uppskattat henne därför att hon drabbar som ett knytnävsslag i magen lär förstås bli besviken. Jag tycker däremot att det är vid dessa tillfällen texten fungerar bäst: där inte allting till varje pris måste förenklas, där berättelsetrådarna tillåts trassla in sig i varandra, och där hatet och bitterheten endast låter sig anas bakom slöjor av ett skenbart normaltillstånd.
Kommentarer
Artikeln har inga kommentarer ännu, bli först med att lämna en egen kommentar