Intimitetens terror

Simone de Beauvoirs debutroman från 1943 finns nu för första gången på svenska. Jenny Maria Nilsson läser de första trevande filosofiska och feministiska stegen.

boken. I denna roman av Simone de Beauvoir löper en mindre stig jämte huvudvägen, ett spår som särskilt knyter an till hennes filosofiska gärning – tänk på det när ni läser boken. Här anas den smärtpunkt som var hennes ingång till de frågor om existens som hon livet genom var sysselsatt med. Vad är ett medvetande? Är människan bara summan av yttre kontext, som relationer till andra och en plats i tiden? Det är klassisk filosofi, även om de Beauvoir prioriterade en analys av kvinnors särskilda villkor.

Françoise är en av bokens tre huvudkaraktärer och gestaltad efter de Beauvoir själv. Hon säger: "Det är svårt att föreställa sig att andra människor är medvetna om sig själva och sina känslor på samma sätt som man själv. Och det är skrämmande att inse att det är så, för det känns som om man reduceras till en bild i någon annans huvud." Även om Françoise vet det på ett förståndsmässigt vis upplever hon det också emotionellt först senare, på en fest och under berusning. Ett annat medvetande stiger fram lika intensivt, ja i stunden mer så än hennes eget, och följderna blir stora: "Det är outhärdligt, nu framstod världen som en plats dit hon inte hade tillträde; hennes egen existens hade slagits i spillror." Det är ingen slump att den tyske filosofen Friedrich Hegels ord "varje medvetande eftersträvar det andras död" inleder romanen.

Ovanför citatet finns dedikationen "Till Olga Kosakievicz". Olga och hennes syster Wanda var båda vänner och älskare till Sartre och de Beauvoir och deras drag är utlånade till romanens onda Lolita, den 19-åriga Xavière. Det är hennes medvetande som tränger ut Françoises eget. Både de Beauvoir och alter egot Françoise anser värdighet och att vara kompromisslöst sann som nödvändiga egenskaper för att kunna känna självaktning. Françoise spelar med korten tätt intill bröstet tills Xavière blir "Den inbjudna" och går bärsärkagång i hennes och älsklingen Pierres liv. Då Françoise ser sig med Xavières blick avslöjas hennes bluff: "Hennes förhållningssätt grundade sig på trossatser som inte längre var giltiga".

Men Xavière är ingen vars perspektiv någon bör ta – hon är en usel person. Författarens utmärkta skildring av denna djävulska fjortis – om vi betraktar fjortis som en attityd snarare än en ålder – är utsökt. Hon är ett narcissistiskt kvinnobarn vars förmåga att få omvärlden att skälva gör boken märkvärdigt spännande.

"Jag hatar att köpslå på det där viset. Om man inte får leva som man vill kan man lika gärna låta bli att leva alls", säger Xavière med ett tydligt budskap om att alla som kompromissar är patetiska. Lilla Fröken Tvärtom bildar tresamhet med Pierre och Françoise. Hon är genomskådande, föraktfull, surmulen och förolämpande, hon erbjuder inget men kräver allt, och det är hennes goda sidor. Machiavelli skulle ha avundats hennes förmåga till att härska genom söndring. Xavière manipulerar med självskadebeteende och missbruk utfört på ett storögt, kokett vis. Allt detta står fritänkarna Pierre och Françoise ut med enbart för hennes förmåga att få dem att känna sig levande och särskilda. Hennes hedonistiska beteende tycks de uppfatta som en filosofisk gåta vars korrekta svar skulle innebära en belöning av detta onda naturbarns ständiga bekräftelse och kärlek. "It’s the ones who resist that we most want to kiss", som George Michael uttryckte det.

Vår art lär sig aldrig vad som händer när vi flyger för nära solen. de Beauvoirs roman är givetvis en berättelse om övermod. Pierre och Françoise vill domesticera det vilda, göra Xavières läggning till en hanterlig drog, inte olikt det Jean-Baptiste Grenouille, parfymören i romanen "Parfymen" som utvann oskuldens doft ur oskulderna, gjorde. Françoise och Pierre är beundrade, de är kung och drottning i sina egna kulturella kretsar. De tror sig ha uppgått i varandra, en själarnas gemenskap, bra för båda. Men den besvärande känslan av stelnat liv tycks alltid vara beredd att kasta sig över dem, särskilt Françoise är livrädd för att bli en docka som rör sig av vana hellre än lust. Hur bevarar man spänningen bortom Hollywoods slutkyss? Hur tämjer man passion och utnyttjar den som stimulans? Det gör man inte, istället drar Xavière ner dem i sin svarta malström. Och hur ska det tolkas att inte ens dessa två intellektuella personer kan få kultur att vinna över natur?

"Den inbjudna" kan läsas som en bildad dokusåpa med psykologiskt vältecknade gestalter eller som en berättelse byggd på en sann historia. Françoise och Pierre, och säkert också Sartre och de Beauvoir, tycks ha prioriterat behovstillfredsställelse och självbekräftelse. Ena stunden förfäras jag av huvudpersonernas omogenhet för att i nästa stund beundra dem för att de vill slå sönder den gordiska knut av terror som intimitet tycks föra med sig.

Måste det inte vara ett evolutionärt misstag att människor längtar efter oförenliga storheter som förhållandets närhet och samtidigt självständighet och passion? "Lever du länge nog blir du varse att varje seger så småningom visar sig vara ett nederlag" sa de Beauvoir. Särskilt om någon som Xavière blir ens gäst.

Jenny Maria Nilsson