Lysande ödslighet
Min sympati för ödemark skildrad i diverse konstnärliga genrer är oändlig.
Urbaniseringen har pågått sedan jag vet inte när men även om svenskarna till
stora delar tycks tagna ur ödemarken verkar det omöjligt att ta ödemarken ur
svenskarna.
Bildmaterial
"Till Harold Pinter IV" av Karin Mamma Andersson.
Thomas Tidholm och Karin Mamma Andersson.
Ödemarkerna
Thomas Tidholm
Bilder av Karin Mamma Andersson
Wahlström & Widstrand
boken. Tidholm skriver i ett av de 78 diktstyckena: ”Vi hade kommit för att skildra tomheten. Tomhet är det största. Men i många överambitiösa naturfilmer går man förbi detta självklara. Man tror sig tvungen att hitta liv därute, om så bara ödlor och saker som rasslar.” Om vår art kom hit för att skildra tomhet – då har vi sannerligen misslyckats.
Författaren har antecknat sådant han uppmärksammat, hans öga är speciellt. Dikterna är lysande på sitt lågmälda vis, det finns en ton av natur som påminner om Ekelöf och dråplighet av det slag som återfinns hos Kristina Lugn, fast vardagligare och mildare. Alla som tillbringat sina tonår framför en kiosk och gripits inför alltings skönhet kan känna igen sig.
Boken är ett samarbete, jämte dikterna finns konstnären Karin Mamma Anderssons målningar tryckta, de båda konstnärernas temperament är lika och det blir fint ihop. Anderssons målningar har Norrland över sig, ibland tror jag att alla som föds där för all framtid präglas av vissa toner. Hennes känsla för färg är ljuv, som om vitgrå snö blandats i flera av nyanserna. Verken har den exakthet en habil målare med självkänsla åstadkommer men ändå en tveksamhet i linjerna – åtminstone kan en ur vår art skildra ödslighet.
"Jag skulle inte vara eskapist om det inte fanns parkeringar för sex tusen bilar. Ni tror kanske inte att det finns så stora parkeringar? Men bara i mitt område finns fyra stycken”, lyder en strof. Tidholm anmäler sådant som om något blivit fel. Kan det vara avsikten att vi människor ska ha sådana parkeringar, vi borde ha åstadkommit något annat. Kanske ett rum ”Till Harold Pinter, IV”, som ett av Anderssons verk heter, min favorit av dem i boken. Rummet är som ett enastående vilohem, för Pinter eller för den människa från Sibirien som Tidholm skriver om, såvida hon inte dött och blivit uppäten av vilda djur.
Tidigt i livet memorerade jag ett citat av den irländske poeten Yeats: ”I jagad njutnings bleka sken, blir jag rädd över att jag aldrig ska komma att känna mina sorg.” Tidholm skriver: ”På medeltiden fanns skogar som liknade parker, där riddarna red och sköt hjortar. Jag har sett det på filmer som vi har på dvd. Dom skogarna är borta nu antagligen, fast man vet ju inte.” Boken erbjuder en ödemarksvärld som är motgift mot det lockande bleka sken vilket skrämde Yeats – där kan vi lära känna vår sorg.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus