Solitärens skrivande
Litteraturen kan erbjuda både en befrielse och ett skydd, den kan vara både
verklighetsflykt och ett sätt att bemästra verkligheten. För den katalanska
författaren Nuria Amat har skönlitteraturen och böckerna
uppenbarligen varit allt detta, vilket hon skildrar i romanen Det mest
privata.
Bildmaterial
Nuria Amat.
Det mest privata
Nuria Amat
Översättning Marika Gedin
Tranan
Utkommer i dag
boken. Boken, som har självbiografiska inslag, berättar både om en uppväxt och om hur en författare finner sin röst och sin tillflykt i litteraturen. Nuria Amat skriver på spanska och finns tidigare representerad på svenska med romanen ”Drottning av Amerika”, som fått mycket positiv uppmärksamhet.
Romanens Nuria växer upp i en borgerlig familj i Barcelona. Modern dör efter att ha fött tre barn och fadern lämnas ensam med Nuria och hennes två bröder. Fadern sörjer, instängd i sitt bibliotek, med sina böcker av katalanska poeter. På söndagarna tar han med sig Nuria och hennes bröder till kyrkogården, för att besöka moderns grav, men också för att beskåda berömda katalanska författares gravstenar. Nurias uppväxt präglas av avsaknaden av en mor och en stark känsla av ensamhet, i ett hus fullt av böcker.
Mitt emot lägenheten ligger ett mentalsjukhus och en dag får Nuria se hur en av patienterna där kastar sig ut från ett fönster och dör, en händelse som blir traumatisk. Huset, där mentalsjukhuset är inrymt, blir sedan en plats där betydelsefulla händelser utspelas.
Den ensamma och olyckliga Nuria fantiserar om att galningarna stängt in sig för att skriva romaner. För henne själv blir litteraturen räddningen, den blir den sorts galenskap som hon kan fly till. I romanerna söker hon sin döda mor och tycker sig kunna kommunicera med henne genom ”Jane Eyre”. ”Romanerna var som speglar av minnet. I dem såg jag mig själv eller såg inte mig själv”.
I en välbärgad familj, i en omgivning så full av böcker och respekt för författare borde det inte vara svårt att utveckla ett eget författarskap. Ändå får Nuria envisas, framhärda och kämpa för att finna sin egen röst och bli den sorts författare hon vill vara. Hon väljer sina förebilder i den spansk-språkiga, latinamerikanska prosan, inte bland de katalanska författarna, som hennes far skulle önska.
Författarskapet blir därför en sorts revolt mot både familjen och den omgivande kulturella miljön. Det blir en verklig passion och den yttersta galenskapen. ”Författaren är en person i obalans som använder dessa fiktioner, sina ord, för att kurera sig.”
Hur skriver man ett liv? Nuria Amat berättar om skrivandets alla vedermödor och om dess terapeutiska effekter på det liv hon lever. Från de ”oläsbara texter”, som hon skriver och lägger i bibliotekets låneböcker, till den privata relation som hon tycker sig ha till författarna, går vägen till självständighet. Hennes prosa skiftar mellan det realistiska och det drömskt-magiska, man befinner sig samtidigt i två världar, distans och närhet växlar. Nuria Amat är en skicklig ordkonstnär, med ett språk som är både kraftfullt och poetiskt. Det är fullt av tänkvärda aforismer, om böcker, läsning och författarskap.
Som läsare kan man bara vara tacksam över att få stiga in i detta privata rum, som man på det här sättet blir inbjuden till.
Kommentarer
Artikeln har inga kommentarer ännu, bli först med att lämna en egen kommentar