Beckmans briljanta snurrigheter
Bildmaterial
Erik Beckman.
Alla är vi stora romaner
Erik Beckman som litteratur-, musik- & kulturkritiker 1965-1995
Redaktör Malte Persson
Modernista
boken. Att som litteraturkritiker sammanfatta en boks innehåll i ett referat tillhör yrkesgruppens mer våldsamma verksamheter. Först trär man en snara kring halsen på sig själv då det där lilla förljugna stycket alltid förenklar, fördummar och förmildrar ens uppslitande läsning. Vidare lurar man in recensionsläsaren i en lynnig fälla av samma anledning. Och slutligen, eller kanske allra först, stöter man en dolk i den besjälade bokryggen, som ju faktiskt aldrig kommer till sin rätta, rent återgivningsmässigt, i en recension.
Erik Beckman var således en lika smart som modig litteraturkritiker. För det mesta hoppade han över det där med att sammanfatta. Att läsa hans recensioner och krönikor är att bevittna dokument över hur någon använder litteraturen och konsten. ”Konst är konstruktion” skriver han på ett ställe, och det är som sådan han brukar den. Som ett mycket praktiskt intellektuellt och kreativt verktyg, en löstagbar, ommöbleringsbar konstruktion. Beckman sysslade knappast med konsumentupplysning i sin kritik (även om han väldigt ofta, på ett lite kokett vulgärvis, kommenterar bokpriserna).
Hans texter är briljanta snurrigheter, starkt litterära och associativa, och inte sällan innehåller de suveräna konstverk. Som när han 1988 skriver om Guinness rekordbok, vilket i sammanhanget inte känns särskilt märkligt, och gör dikt av innehållsföreteckningen:
korv, längst
kostymbyten, flest i film
kraftverk, störst
kranium, dyrast
krater, största vulkan-
kreditkort, största samling
krig: längst, kortast, blodigast, dyrast
Dikten, liksom Beckmans kritikergärning i stort, är ett underbart exempel på hur de insnöade resonemangens storslagenhet överträffar breda kommunikations-möjligheter och säljkrav – två företeelser som Beckman regelbundet ondgör sig över.
Konventionen att liv oproblematiskt låter sig översättas till litteratur är något annat han återkommer till att ifrågasätta. ”Ingen uttrycker någonsin hela sin sanning” skriver han i en debattartikel 1982, där han tar ställning för det unga, poststrukturalistiska gardet, som då utgjordes av bland andra Horace Engdahl. För lika gärna: ”Alla är vi stora romaner, i varje ögonblick”, som Beckman skrev redan 1980 i en recension av Sigrid Combüchens roman "Värme". Hans syn på realism liknar han vid en fågel sittandes vid ett piano – författaren är en fullständig erfarenhet som genom språket och kulturen blir förvisad till att uttrycka sig genom ett begränsat klaviatur. Sanning i litteraturen är alltså vansklig.
Detta ligger förstås nära Beckmans skönlitterära projekt. Det specifika och enskilda, det som kan fungera som sin egen källa i texten, det som inte behöver skrivas om när det blir läst, är det angelägna. ”Inte orden, inte det de pekar på/men själva näsorna de pekar med är meningen” som de första raderna, i den första dikten, i Beckmans första diktsamling, Farstu (1963), lyder.
Humor är också intressant i sammanhanget. Både hur det brutalt ordpruttande rabelaiska är ett stilistiskt signum, men också i hur det så tjusigt går att koppla ihop med hans förhållande till realism: ”Det drastiska är inte en rolighet, utan en del av fullkomligheten i våra upplevelser”, skriver han om Kristina Lugn. På en gång en upphöjning och en nyansering av det dråpliga. Söndringen som den potentiella sanningssägaren.
Och det brinner som bäst och smäller som högst, när den lekfulle snackepellen Beckman tar sig an ämnen som tangerar hans skönlitterära verksamhet, eller besläktade författarskap som Kristina Lugn och Bengt Emil Johnson. När han ger sig på klassikerna Fröding och Tegnér anar jag att aktningen står i vägen för superesteten Beckman.
Malte Persson har försett urvalsvolymen både med ett gäng förordsliknande introduktioner, samt ordnat Beckmans artiklar i tematiska block, till vilka han skrivit uppsamlande ingresser. Mycket ambitiöst, med nördens lika torra som glimrande omsorg. I dessa texter återkommer han till hur Beckman var en motvillig kritiker, en brödskrivande kulturskribent som helst ville arbeta med sina hyllade romaner och dikter som få köpte. För att anamma en beckmansk krasshet kanske vi ska vara glada för att han tvingades till detta brödjobb? För en kulturskatt till kulturkritik blev det i vart fall av det.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus