Fyndigt av Björn af Kleen i "Jorden de ärvde"
Till skillnad från i andra europeiska länder har adeln fortfarande makt i
Sverige. Framför allt har man mark. Som man är duktig på att bedriva
lobbyverksamhet för. Och få bidrag för. Minst nio av de jordbruk som får
mest stöd från EU drivs av adliga godsherrar som är förstfödda söner i en
släkt där bara förstfödda söner ärver. Ingen arvsrätt här inte.
Bildmaterial
Björn af Kleen.
Jorden de ärvde
Björn af Kleen
Weyler
Utkommer i dag
Boken. Hur det kommer sig berättar Björn af Kleen i sin bok Jorden de ärvde. Fideikommiss är ordet. Enligt ordboken är det liktydigt med egendom som till följd av ett förordnande eller testamente för alltid skulle stanna inom en viss släkt. Fideikommiss infördes i Sverige under 1600-talet från det feodala Tyskland. Officerare kom hem med krigsbyten och ville garantera att dessa skulle generera rikedom i generationer. Genom att i testamentet skriva att den förstfödde sonen får ärva allt – af Kleen nämner som exempel ett dyrbart bibliotek, ett gods, en samling juveler – riskerar inte förmögenheten att splittras eller förminskas vid ett generationsskifte.
Det krävs väl knappast att man är åsidosatt syskon för att man ska se hur denna ordning strider mot grundläggande jämlikhetsprinciper. Det var också franska revolutionen som fick detta privilegiesystem på fall. Med början då, och med fortsättning ett par decennier in på 1800-talet, avskaffades fideikommissen.
Sverige var dock, visar af Kleen, ett undantag. Här avskaffades ordningen, men avvecklingen – den är ännu inte slutförd. Häpnadsväckande, hävdar af Kleen, och det får man väl instämma i. I synnerhet som Sverige varit socialdemokartiskt styrt under större delen av 1900-talet. Men socialdemokratin har, visar af Kleen, alltid haft ett gott öga till adeln.
Under 1930-talet ansåg man att de stora adliga jordbruken var rationella och moderna, vilket ju var honnörsord i tiden och därmed för stunden överordnad den där andra idén om jämlikhet. Drygt sextio år senare, två hundra år efter franska revolutionen, var det av ”kulturhistoriskt värde” viktigt att den feodala ordningen upprätthålls.
af Kleens tyglade indignation mot denna sossepolitik är inte bara faktamässig startpunkt för ”Jorden de ärvde”. Det är också bokens känslomässiga anslag. Men det som sedan följer är knappast någon radikal knapadelsmans uppgörelse med en svekfull socialdemokrati. I stället vänder författaren blickarna mot några av den kvarvarande markägande adelns frontfigurer. För att få deras syn på saken. För att få reda på hur de hanterar situationen. Göra en sociologisk och kanske psykologisk studie.
Här och var är det intressant. af Kleen höstar in en och annan poäng. Han skriver bra, men det finns en insinuant ton i hans iakttagelser som drar iväg åt fel håll och signalerar osäkerhet. af Kleen vill i texten framstå som en främmande fågel på godsen, mer som en attityd än ett ställningstagande eller en återspegling av en äkta känsla. Han får lära sig hur adeln hanterar förstfödslorätten. Hur man förklarar den för barnen. Hur man förväntar sig att de ska acceptera att systemet (livet) är orättvist, att det är upp till dem själva att göra det rättvist (den äldre ska dela med sig till sina syskon).
Knappast sensationellt, knappast något tecken på att dessa storlantbrukare skulle ha förlorat kontakten med det omgivande samhället.
af Kleen kopplar elegant ihop Göran Perssons förvärv av godset i Sörmland med den socialdemokratiska traditionen och ställer den mot den gängse bilden att socialdemokratin just under Persson och med detta köp som symbol svek sina sanna ideal.
Tvärtom, säger af Kleen, var socialdemokratin här snarare trogen sin tradition.
Det är fyndigt. Men inte alldeles djupsinnigt.
