"Varför är världen så fientlig och ful?"
Bildmaterial
Naturen
Caroline Ringskog Ferrada-Noli
Naturen
Atlas
Utkommer i dag
boken. Naturen är en otäck, rentav hotfull, plats, och det obehagliga ökar i takt med att södra Sveriges skira lövskogar alltmer övergår i de täta, klaustrofobiska barrskogarna norröver. Det som inte släpper igenom ljus, det som är otämjt och okontrollerbart, skrämmer och äcklar. Endast undantagsvis tycks naturen vara det där som vi ofta förknippar den med; andningshål, tillflyktsort, frihet.
Så ser det ut för berättarjaget Erika – hennes namn skymtar förbi endast någon enstaka gång – i Caroline Ringskog Ferrada-Nolis debutroman, som heter just Naturen. Men jagets vämjelse inför naturens inneboende oberäknelighet och fulhet i allmänhet, är inte någonting jämfört med avsmaken inför den del av naturen som vi kallar för ”människan”, i synnerhet.
Åderbråck på vita ben får henne att tappa matlusten, liksom olika typer av fysiska och mentala handikapp, vart hon än vänder sig är människor omkring henne feta, fula och fattiga. Det råder ingen som helst tvekan om att det är den ”foppatofflande” arbetarklassen som utgör den mest motbjudande delen av mänskligheten, även om bilan faller rätt godtyckligt över de flesta som kommer i hennes väg. Vad är det som jagar henne, varför är världen så fientlig och ful?
"Naturen", som är en mycket urban roman med många scenerier från Stockholm, Malmö, Paris, Rom, New York, presenterar inledningsvis en osympatisk misantrop som provocerar läsaren till bristningsgränsen med sin totala brist på empati och känsla för vad som är ett acceptabelt sätt att se på sina medmänniskor. Det tar sin tid innan den här romanen tar ny riktning och blir något annat än en artefakt man bara vill drämma i väggen – jag återkommer till den kursändringen. Erika lever i en tillvaro där allt är en fråga om estetik, vilket inte är att förväxla med yta. Det handlar om skönhet och fulhet på ett djupare, mänskligt plan än det rent kosmetiska – berättarjaget lever en estetiserad existens som är genomgripande på alla plan (fast hon påstår sig ”äcklas av estetiserande människor”). Det är alltså inte fråga om någon banal ytlighet, men däremot ett förminskande nät att sila omvärlden och människorna i den genom. Det blir fattigt.
Caroline Ringskog Ferrada-Noli har en särpräglad, rätt bisarr, stil. I artiklar och blogginlägg har hon ofta skrivit stora textsjok i ett slags samtida ”stream of consciousness”-anda, i "Naturen" är man tacksam för den ökade läsarvänligheten. Men det karakteristiska finns kvar, högtravande blandas med slang och anglicismer. Tyvärr förtas intrycket lite av korrekturfel: stavfel, felvända accenter och borttappade bokstäver. De är inte många, men de finns där och det stör – precis som det faktum att berättarjaget uppskattar två femåriga barns längd till sjuttio centimeter.
Det låter kanske petigt, men iakttagelsen av barnen sker i precis den drabbande scen som utgör romanens peripeti och i det ögonblicket vill man som läsare inte bli besvärad med sådana uppenbara orimligheter.
För det vänder nämligen så småningom, och Caroline Ringskog Ferrada-Noli som dittills levererat en roman lika moraliskt dubiös som vilken som helst av Michel Houellebecq, låter något annat spricka igenom. Där står Erika, i kön på McDonald’s i New York, och kan inte hålla tillbaka tårarna vid åsynen av de små syskonen framför. Och med ens blir det begripligt att det sätt att förhålla sig i världen som hon har, i själva verket är ett sätt att hålla saker ifrån sig. Projektion – om man vill ta det i psykologiska termer.
"Naturen" blir här en roman om sorg och förlust. Om en bror som förolyckats, arton år gammal, i en trafikolycka i Skottland. När de här minnena tränger sig på och den sorgeprocess som hittills legat fördold kommer upp till ytan och blir romanens huvudsakliga fokus, blir boken också en annan. Den får mer bredd och djup, och Caroline Ringskog Ferrada-Nolis nyss så forcerade stil hittar den exakta tonen. När Erika berättar om hur hennes pappa tagit hem broderns döda kropp på planet till Sverige, är det onda i magen av en helt ny art.
Det visar sig att det där estetiserade livet är en produkt av en familjetragedi. Det dröjer alltför länge innan romanen når dit, men när den väl gör det förmedlar Caroline Ringskog Ferrada-Noli smärta och saknad i all sin brutalitet och råhet. Och i det ögonblicket inser man vad som faktiskt kan gå förlorat i sorgens skövlande framfart: själva förmågan att våga vara mänsklig.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus