Män som samlar
Zoologen Gustaf Eisen trodde sig ha funnit den kalk Jesus drack ur. Ägnar sig
folk ännu åt sökandet efter den heliga Graal? Tidigare tycks det ha varit i
det närmaste ett yrke.
boken. Först entomologen René Malaise i ”Flugfällan”, sedan konstnären Gunnar Widforss i ”Flyktfällan” och nu fullbordar Fredrik Sjöberg sin trilogi med essäer om Eisen i Russinkungen. Det är en samling oemotståndliga herrar vars öde han plockat fram ur det mörker som sluter sig efter oss alla. Attraktionen för Sjöberg verkar vara deras sökande, för sådant var deras temperament – hängivna samlare med en rastlös läggning, och i detta lika författaren själv som jag förstår det. Delvis förefaller det vara så att Sjöberg genom att skriva om Eisen vill rättfärdiga sig själv och de egna livsvalen – vilket gör det hela mer intressant.
Sjöberg berättar om ett tillfälle av olust då han kände sig likgiltig inför några av Eisens böcker. Hans farhåga var att han ”bara utnyttjade Eisen som en spaljé att klänga på med min egen historia som, är jag rädd, intresserar mig mer. Den insikten, eller blotta misstanken, är outhärdlig.” Författaren kan vara lugn, det är Eisens bok, men det självbiografiska som är insprängt har sannerligen den goda essäistikens kännetecken. Sjöberg gör sin egen person tydlig i förhållande till den biografiska skildringen, han närmar sig sitt ”offer” med respekt och en nyans av förälskelse. Men inte beundran, och det är bra för beundran är tråkigt.
Eisen lärde Strindberg måla, det hävdar i alla fall Strindberg själv i ett brev till Eisen på 1890-talet. De båda var vänner sedan tiden vid Uppsala universitet. I novellen ”Ensittaren” skildrar Strindberg en världsfrånvänd zoologistudent, förmodligen inspirerad av kamraten. Jag är förtjust i den känsla av tid och hur personers öden länkar i varandra som Sjöbergs essäer erbjuder. Eisen brevväxlade med Darwin och ännu äldre personer, födda på 1700-talet. I brevsamlingen finner Sjöberg ett brev från Nisse Dahlbeck, en man han själv haft kontakt med i början av 1980-talet.
Men det finns något jag ogillar med ”Russinkungen” och det har förvisso med den egna blodtörsten att göra. Eisen har en god vän som heter Stuxberg, en något besvärlig person som ställer till med dumheter. Sjöberg finner några brev som inte är så smickrande för denne men låter det bero med orden ”dock är jag inte den som springer med skvaller i onödan”. Han gör så ibland, säger A men inte B. Spring för all del med skvaller, träng upp folk mot väggen, också dig själv! Var personlig OCH privat! Jag känner mig hållen på armlängds avstånd och undrar om Sjöberg väjer för mörker.
Om Eisen kunnat läsa Sjöbergs bok skulle han fått veta att den Heliga Graal han menade sig ha funnit i själva verket var en oljelampa från 500-talet. Skulle det ha betytt något för honom? Han förefaller ha varit en mästare i konsten att samla sig och gå vidare. Kanske hade Karin Boye rätt – det är vägen som är mödan värd.









Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus