Dråpliga uppenbarelser
Kortkorta i formen och maximalistiska till innehållet – den israeliska
författaren Etgar Kerets noveller är som små uppenbarelser.
Ofta bara ett par sidor långa och fullproppade med erotik, humor och
drastisk död. I Kerets tappning kokas den klassiska novellens dråplighet ned
till textpärlor utan transportsträckor eller någon dröjande reflektion.
Tanke och handling följer direkt på varandra i enkla, klara meningar. Pang
på! Nu kör vi!
Bildmaterial
Etgar Keret.
Goda intentioner
Etgar Keret
Översättning Kristian Wikström
Bastion förlag
Boken. Goda intentioner säger titeln. Hm. Jag vet inte om det är det som sammanför de oroliga karaktärerna i Kerets bok. Snarare handlar det om egon, heteromanliga sådana, som slirar runt när de försöker optimera tillvaron. De hamnar på kant med världen, eller med något slags samvete, en inre konflikt där gränsdragningen mellan vad som är småaktigt och livsavgörande för det mesta nöts bort. Perspektiven skelar.
Som i den briljanta ”Stopp!” där en man berättar om när han upptäckte att han kunde få vilken tjej som helst att ligga med honom, bara han ropade ”Stopp!” tillräckligt bestämt ute på gatan. Han berättar hur de gick hem, knullade, och hur han var ”tvungen att förklara ordagrant vad jag ville att de skulle säga.”
Det må låta tröttsamt grabbigt och studentikost när man sammanfattar det, men jag kapitulerar helt inför hur Keret blandar olika nivåer av verklighet – plump magi (HELA gatan stannar upp när han ropar) och liksom pilligt, egocentriskt grubbel: ”Inte en enda av de där tjejerna hade ju valt mig för min egen skull, och ville de inte ha mig för den jag verkligen är, så var de där skriken inte värda ett skit.”
Den hyperekonomiska, effektiva stilen gör Kerets texter i samma rörelse humoristiska och otroligt obehagliga. Som i den fyra sidor långa ”Zbecial Force Cocksucker” – som skildrar en soldat som inte kommer till skott att skjuta ihjäl en fiende som står mitt i skottlinjen och förolämpar honom – där det uppdämda våldet, den handlingsförlamade krigaren, till en början gurglar som ett gäckande skratt i läsarens strupe, för att plötsligt slå över i verkligt obehag, köttig och hetsig våldsfanatism. Man kastas mellan olika stämningar, och intill varandra, genom kontrastverkan framträder de med särskild kraft.
Ibland fastnar Kerets chockeffekter i punchlineträsket. När novellernas avslutande gester tangerar det sentimentala eller alltför högljutt grabbiga tänker jag att han är slarvig. En författare som så egensinnigt förvaltar ett absurdistiskt arv, som för tankarna till giganter som Franz Kafka, borde liksom inte nöja sig med så enkla poänger. Likaså kunde det svenska förlaget kostat på sig en noggrannare korrläsning av en så fin bok. Marginella invändningar mot en i det stora hela storartad skapelse. Lästa i ett svep blir de 46 små novellerna ett lika farligt som roande smatterband.
Kommentarer
Artikeln har inga kommentarer ännu, bli först med att lämna en egen kommentar