Finlands sak är svår

Mats Holm har läst Henrik Arnstads historiska bok om Finland och nazismen. Den kastar skuggor över märkesår och ljus över förträngningar.

boken. Under åren efter andra världskriget rasade tyskhatet. Tyskarna som folk borde straffas för nazismen, menade många. Efter ett världskrig och Förintelsen var det kanske begripligt, likväl byggde det på en ohållbar moralisk idé, den bisarra tankefiguren om kollektiv skuld; med samma logik som Hitler pekade ut judarna skulle det tyska folket nu bestraffas. I "Tysk Höst" (1947) formulerade Stig Dagerman uppgörelsen med denna uppfattning bättre än någon annan: ”Den tyska nöden är kollektiv, medan de tyska grymheterna trots allt inte var det”.

Samma humanistiska credo gestaltar J M Coetzee i en av sina romaner: en vit sydafrikansk kvinna känner skuld när hon blivit våldtagen av en svart man. Som vit, resonerar hon uppgivet, är hon medskyldig.

Den samhällspsykologi denna moral alstrar kan aldrig bli något annat än ett tillstånd av kollektiv förträngning, permanent onåd.

Tanken på att individen, inte ett kollektiv, är ansvarig för sina handlingar, är själva grundbulten i ett rättssamhälle. Förutsättningen är förstås att individuellt ansvar faktiskt utkrävs. Ur sådana processer kan en kollektiv försoning uppstå, kan moraliska principer och humanistiska värden vidmakthållas.

Vad händer när man börjar tumma på denna ordning? När man av bekvämlighet, rädsla för att konfronteras med obehagliga sanningar, ovilja att böka i sin egen lort undviker att skrapa fram sanning och ansvar?

Författaren och historikern Henrik Arnstad har gjort dessa frågor spännande och mycket läsvärda. Häromåret i en bok om Christian Gunther, svensk utrikesminister under andra världskriget, och nu i Skyldig till Skuld – en europeisk resa i nazityskland skugga.

Arnstads poäng: Efter den denazifieringsprocess som de allierade tvingade på tyskarna 1946 och efter ett uppehåll under kalla krigets hetaste år under 1950-talet, har tyskarna knappast valt att inte bearbeta sitt nazistiska förflutna. Minnesmonument, böcker, filmer, en ständigt pågående debatt, en aldrig vilande vaksamhet på moraliska aspekter av den flod av forskning som de senaste åren belyst det tyska lidandet under slutet av kriget (”är det rätt att göra oss till lidande offer när det var vi som startat kriget”) har skapat en jordmån för ett offentligt samtal präglat av oförfäran, öppenhet, nyanser.

Mot detta ställer Arnstad efterkrigsdiskussionerna i några av de länder som ställde sig på Tyskland sida: Italien, Österrike och Finland. Den italienska och österrikiska hållningen är förvisso välkänd, man har valt att inte göra upp med sitt nazistiska och fascistiska förflutna; i det italienska fallet har man till och med bagatelliserat och försökt trivialisera det.

Trots att detta alltså är tämligen välkänt tycker jag det är välgörande att Arnstad i korta men precist formulerade kapitel påminner om det. Rättstatens principer urholkas lättare i ett land som inte konfronterar sitt mörka förflutna och som därigenom undviker att trovärdigt precisera och gestalta sina egna humanistiska ideal. I ett sådant tomrum är det plötsligt mycket lättare att som Italien under Berlusconi bedriva klappjakt på romer.

När Arnstad skriver om Finlands vägran att göra upp med sitt samarbete med Tyskland, det som ledde till att man gick med tyskarna in I Sovjet sommaren 1941, upprättade egna koncentrationsläger och där begick både krigsförbrytelser och massmord, går det inte att undvika kopplingen till dagens granne i öster med EU:s mest restriktiva invandringspolitik. '

I Helsingfors står överbefälhavaren Gustaf Mannerheim staty. En sådan person skulle i Tyskland betraktats som krigsförbrytare och sannolikt hängts. I Finland beslutar man så sent som 2007 att sälja ringar med hakkors till landets tusentals krigsveteraner.

Finland viftar bort kritik och påminnelser i den tyska tidskriften Der om att hakkorset är en synnerligen belastad symbol med ”Här i Finland finns ingen förvirring angående hakkorset – för oss är det ingen negativ symbol.”

Småsaker? Inte när det är en del av en förträngnings- och undvikandekultur. Inte när effekterna av Finlands deltagande på tyskarnas sida väcker obehagliga frågor. Genom att under krigets mest avgörande år alliera sig med Nazityskland och på så sätt binda upp ett antal allierade divisioner hade Finland kunnat orsaka Nazitysklands seger i andra världskriget. Detta var ytterst nära i december 1941, då Hitlers arméer stod utanför USA.

Så skedde nu inte, men Finland fortsatte på Tysklands sida också efter Stalingrad. Och Arnstad formulerar brännande frågeställningar med obeveklig klarhet. Om de allierade sluppit binda upp värdefulla divisioner mot Finland 1941—44, hur lång tid hade krigets europeiska strid förkortats. Hur många mord hade förhindrats i Auschwitz –Birkenau? Vilken typ av ansvar har Finland för Förintelsen? Vad skulle hända om Finland började brottas med denna nödvändiga fråga?

Sannolikt en mer nyanserad självbild, byggd på en realistisk uppfattning om vad man gjort och inte gjort, i bästa fall en insikt i vilka belägenheter som fick landet att gå med Hitler över en moralisk gräns, men stanna vid en annan.

Det finns en underliggande, men aldrig formulerad, konsekvens i Arnstads resonemang. De länder som undviker att ta i itu med sitt svarta förflutna är de som själva löper störst risk att hemfalla åt att kollektivt skuldbelägga andra.

Självprövningen som det den faktiskt var tänkt som: en vaccinering mot framtida upprepningar.

I "Skyldig till skuld" renodlar Henrik Arnstad det moraliska temat, frågan om skuld, nationell identitet och ansvar, med en precision som är imponerande.

Jag rekommenderar den varmt.

Mats Holm n.mats.holm@hotmail.com