Lärobok i levnadskonst
Ann Lingebrandt fördriver novembermörkret med hjälp av 86-åriga Nobelpristagaren Wislawa Szymborskas nya diktsamling.
Bildmaterial
Här
Wislawa Szymborska
Översättning Anders Bodegård
ellerströms
boken. Det råder ingen tvekan om var Wislawa Szymborska befinner sig: Här är titeln på hennes senaste diktsamling. Den 86-åriga nobelpristagaren vägrar dra sig tillbaka till elfenbenstornets upphöjda isolation eller minnets undangömda kamrar – fortfarande står hon i sin poesi stadigt med fötterna på ett snabbt snurrande klot, vandrar "längs pågående vägar".
För Szymborska är åldern inget skäl att blicka bakåt och nostalgi finns det inte några ursäkter för. Hur mycket har man egentligen gemensamt med sitt ungdomsjag? I "Tonåring" tänker hon sig ett möte med sig själv som flicka och konstaterar att denna främmande varelse inte har mycket att säga henne: "Samtalet kör fast". En annan dikt är en uppgörelse med följeslagerskan minnet, ett enerverande sällskap för den som önskar sig ständig "nutidssol".
Szymborska skriver dikter med knorr, om man får vara lite vanvördig. Men knorren är sällan så mycket en lustifikation som en filosofisk twist, en vändning som får oss att blicka ner i det existentiella bråddjupet eller konfronteras med våra egna förväntningar i en avslöjande spegel.
Den nyktra skepticismen är en hederssak, men utesluter inte glimten i ögat och en humor som är både varm och bitsk. I den eleganta dikten "Idé" avvisar poeten med sin lika försynta som sylvassa misstrogenhet en manlig musa som förföriskt viskar förslag i hennes öra. Szymborska bär sin anspråkslöshet med en majestätisk resning, lika cool inför tanken på allas vår litenhet som inför insikten om allas vår storhet. Vårt liv må vara kortare än en blinkning i evighetens synvinkel – "Det var, så tog det slut" – men i drömmen kan vi faktiskt flyga också utan vingar, åtminstone "tills väckarklockan ringer."
För trots sin obotliga skepsis och illusionslöshet vill Szymborska öppna upp våra ögon för det hisnande i tillvaron, "planetkarusellen" där vi åker utan biljett. Häpnaden är närmast vår plikt som jordiska fripassagerare – ja, att inte hålla blicken uppspärrad och förundras är rena underlåtenhetssynden. En programförklaring för hennes livsfilosofi hittar man i dikten "Ouppmärksamhet" från förra diktsamlingen "Kolon":
Illa skötte jag mig i kosmos igår.
Jag levde ett helt dygn och frågade inget, och förvånades inte över något.
Det minsta som kan krävas av oss för privilegiet att födas är väl
ett förbluffat deltagande i detta spel
med okända regler.
I "Här" betraktar hon med en rysning livets under i mikroskopet, där varelser så oansenliga att de inte ens tar upp plats ger ett svindlande perspektiv på tillvaron. Hon försöker ringa in begreppet rymd och utan framgång trösta en nedslagen 1800-talspoet med hans framtida berömmelse.
I all sin blygsamhet utgör de nitton dikterna, i Anders Bodegårds som alltid häpnadsväckande självklara tolkning, en liten lärobok i levnadskonsten, i det stundtals svåra men nödvändiga med att befinna sig här.
Det är poesi man kunde önska sig utskriven på recept de dagar livet känns som allra mest novembergrått.
Jag känner mig genast ett stycke klokare, en aning ödmjukare, en smula muntrare.
Att man kan bli så upplyft av att bli tagen ner på jorden.
Kommentarer
Artikeln har inga kommentarer ännu, bli först med att lämna en egen kommentar