Sadism i sin prydno

Crister Enander vadar fram genom samlagsskildringarna och hör piskorna vina i Markis de Sades nu för första gången på svenska utgivna "Juliette".

boken. Det var pompa och ståt, stela ceremonier och stram högtidlighet. Det var påbjudet överdåd och allt vad som vid denna tid tillhörde ett bröllop som välsignats av Ludvig XV själv. Platsen var St Rochs kyrka vid Rue St Honoré i Paris. Det var den 17 maj år 1763 som Donatien Alphonse François de Sade, mer känd som enbart Markis de Sade, gifte sig med Renée-Pélagie de Montreuil.

Den med tiden bespottade och avskydde, ständigt förföljde och snart på livstid inspärrade Markis de Sade hade detta år hunnit fylla tjugotre år. Nyligen hade han blivit myndig och därmed fått rätten att kalla sig markis. Greve Sade, hans far, residerade på det vackra slottet i La Coste (i dag en romantisk ruin). Det var av största vikt att sonen gjorde ett – ur ekonomisk hänsyn – gott parti. Familjen var förvisso av ädel börd men de var fattiga, närmast ruinerade.

Några månader före giftermålet hade Sade en intensiv och – vad det verkar – lycklig förbindelse med Mademoiselle de Lauris. De var till och med förlovade men hennes familj ägde ingen förmögenhet att tala om. Giftermålet med Renée-Pélagie de Montreuil var ett strikt ekonomiskt arrangemang, genomfört av greve Sade. Även efter giftermålet förblev Mademoiselle de Lauris Markisens älskarinna.

En av Markis de Sades många biografer beskriver hans hustru på följande sätt: "hon var en frappant brunett, lång och ståtlig med mörka och mycket vackra ögon men med ganska alldagliga anletsdrag.”

Hennes yngre syster, Anne-Prospère de Launay, var hennes raka motsats, både till utseende och läggning: ”ljushårig och blåögd. Hon var livligare och till och med frivol i sitt sätt.”

Hon svärmade tidigt för sin svåger, på ett ganska barnsligt och omoget sätt, men hon blev snart en ovanligt beläst och kunnig kvinna, avsevärt mer självständig än sin syster.

I sista stund lär Markis de Sade ha försökt att ändra giftermålsplanerna och i stället framfört tanken att han skulle gifta sig med den livligare och på alla sätt intressantare systern. Förslaget avfärdades av familjerna, särskilt intensivt av Sades blivande svärmor – hon som senare såg till att Markisen blev inlåst på Bastiljen.

Markis de Sade åtalades 1772 i Marseille för att, tillsammans med sin betjänt, ha drogat fyra prostituerade kvinnor med ”spanska flugan” (ett afrodisiakum), piskat och sodomiserat dem. Domen blev hård. Markis de Sade och betjänten dömdes till döden. Markisen lyckades, till skillnad från medhjälparen, att fly – till Italien – och det i sällskap med sin svägerska.

Det antas allmänt – på goda grunder – att de två systrarna, hans hustru och svägerska, fick tjäna som förebilder till huvudpersonerna i de två mastodontromanerna ”Den nya Justine eller dygdens olyckor” och Juliette eller lastbarhetens fördelar. I regel kallas de kort och gott för ”Justine” och ”Juliette”. Dygd ställs mot lastbarhet. Justine försöker välja den smala vägen. Juliette, däremot, bejakar sin sinnlighet och sexualitet.

”Juliette eller lastbarhetens fördelar” har aldrig tidigare givits ut på svenska. Nu har Hans Johansson översatt den första tredjedelen av denna på alla sätt monstruösa roman till en lysande och förledande följsam svenska som skickligt balanserar mellan modern läsbarhet och den ton som är sjuttonhundratalets och Markis de Sades egen.

Sett med dagens ögon är porträttet av Juliette intressantare än det av Justine. Genom att hon på ett i grunden ganska okomplicerat sätt bejakar sin egen sexualitet framstår hon som ovanligt modern, även om sjuttonhundratalet var en i detta avseende avsevärt friare tid för kvinnan. Artonhundratalets borgerligt förkvävande och förtryckande kvinnosyn låg ännu i framtiden.

”Ja, monseigneur”, säger till exempel Juliette, ”jag har av naturen fått samma lidelser som ni… samma fantasier, och den som deltar i detta av kärlek till själva saken tjänar den förvisso mycket bättre än den som lyder bara för att vara tillmötesgående”.

Porträttet av Juliette är ett porträtt målat med friheten som mål. Trots hennes "frodiga ondska” – som någon träffande beskrev den – trots hennes sadism och amoraliska hållning, blir hon en inte alltigenom mörk motbild till alla skildringar av förkrympta och stympade kvinnor i litteraturen. Hon revolterar mot alla samhälleliga regler, alla könsbestämmande krav och förväntningar. Hämningslöst tar hon för sig av det hon vill ha – som en man.

Det är ingen tvekan om att det är en kulturell välgärning att Markis de Sades skrifter äntligen blir tillgängliga på svenska. Tidigare har Vertigo förlag bland annat gett ut de centrala verken ”De 120 dagarna Sodom” och ”Filosofin i sängkammaren”. Och nu då de två första delarna av ”Juliette”.

Däremot måste det sägas att det är tålamodsprövande att vada fram genom alla kroppsvätskor. Monomanin, de i längden avsevärt mer utmattande än eggande samlagsskildringarna, alla piskor som viner i slottsgemaken, tribaders triumfer i sänghalmen, sodomitiska excesser, det dryper av sperma, sekret och blod och den ena analpåsättningen avlöser den andra, tortyr och förnedring, ja tillsammans blir de maniska sexskildringarna lika upphetsande som senaste meddelandet från Socialstyrelsen.

I efterordet försöker Carl-Michael Edenborg och Hans Johansson att detronisera den här typen av invändningar. De skriver: ”Detta är nu inte sant, snarare tycks det reflexmässiga omdömet visa på kritikernas och läsarnas ovilja att erkänna såväl sina egna som andras begär.”

Ingen läsare lär förvisso förbli oberörd. Det finns enskilda partier som – tror jag – förmår kittla libidon hos de flesta. Det är det maniska frossandet, det omättliga, de aldrig upphörande excesserna som tröttar. Och samtidigt är det just manierna – gränslösheten – som är det utmärkande för Markis de Sade, det som skiljer ut honom från andra pornografer i tiden, även de litterärt mer avancerade som Rétif de La Bretonne. Det är denna hans styvnackade vägran att erkänna några som helst gränser, att upphäva alla spärrar och förhärskande konventioner, som gör honom intressant och viktig än idag.

Markis de Sade går in i mörkret. Han besöker ondskan, han får där – i sexualiteten, i perversionerna som inte ligger långt ifrån normaliteten – syn på människan som människans varg.

Det är mot moralen han skriver. Det är mot den goda smaken han revolterar. Det är mot Gud och Ordningen han vänder sig.

Sven Delblanc, som ofta återvände till de filosofiska och existentiella problem som Markis de Sade lyckades fånga bättre än kanske någon annan, uttryckte det en gång mycket träffande:

”Hos Sade framställs orgasmen alltid som en total revolt.”

Crister Enander enander@kajen.com