Den porösa kulturpolitiken
Bildmaterial
Fronesis nr 31
Kultur och politik
Boken. Den kommersiella kulturens degenererade produkter. Sug på den meningen. Det är lite tuffare tag än "kommersialismens skadeverkningar": den förargelseväckande formulering som alliansen med en suck av lättnad tog bort och sossarna vill återinföra i de kulturpolitiska målsättningarna.
Jag rycker meningen ur sitt sammanhang i tidskriften Fronesis nummer 31, ägnat åt temat "Kultur och politik".
Numret är fullt av mer eller mindre vältänkta texter, och en och annan teoretisk överstyrning. Ska man göra en sammanfattning blir det väl att alltsammans handlar om församhälleligandet av konsten.
Det vill säga det som regeringens utredare kallar aspektpolitik, att de kreativa industrierna ska ge kapitalismen ny skjutkraft.
I de mest utopiska visionerna kan man få för sig att den retfulla skiljelinjen mellan konstverk och vara, mellan kommersiellt och konstnärligt, nu äntligen är upplöst för gott.
Vad som är mest slående är hur vansinnigt poröst begreppet kulturpolitik har blivit. Saknas gör en distinktionsdebatt. Den får uppenbarligen föras på andra håll. Inomkonstnärliga kvalitetsdefinitioner avfärdas lite raljant som enbart ett uttryck för förlegad makt, som i Ylva Gisléns ledare i Fronesisnumret. Processen har speglat, varit resultat av eller förstärkt en allmän tendens till upplösning av allt kvalitativt resonemang.
Fältet ligger öppet för populistiska attacker och det är på intet sätt förvånande att den första statliga kulturutredningen på 30 år tassar kring ordet kvalitet som om det vore pestsmittat. Samtidigt har det skett en sociologisering av kulturbegreppet. Vad man ska komma ihåg är att samhällsvetare inte sällan hyser ett minst lika stort hat mot "finkultur" och estetiska konstdefinitioner som kommentarsfältskribenterna på Newsmill.
Problemet är, i förlängningen, att om man inte definierar politikområdets gränser – och för att göra det måste man nog tala om distinktioner – onödigförklarar det sig själv. Självmål i matchen mot både populister och relativister.
En annan stark trend är dilettantismens återkomst. Rasmus Fleischer från Piratbyrån skriver en liten idyllisk historia i Fronesisnumret om amatörismens välsignelser. Ingen kan missta sig på det verkliga budskapet. Att vi ska acceptera upphovsrättens avskaffande.
Problemet med dilettantismen är bara att eftersom kravet på försörjning måste riktas mot andra samhällssektorer, förlorar konstfältet slutgiltigt sin autonomi. Plus att den socioekonomiska snedfördelningen av utövare blir ännu mera skev än vad den redan är.
Jag läser Kristian Lundbergs mästerliga roman "Yarden" i det mörka ljuset av denna utveckling. Om en konstnär från arbetarklassen inte kan försörja sig på sin konst får han eller hon gå tillbaka till kroppsarbetet. Man kan nog utvidga dilemmat till att gälla även den intellektuella sfären som helhet. Alla kan och vill inte rädda sig in i akademiernas reservat, och då återstår endast valet mellan dilettantismen och kreativitetsentreprenörerna.
Under sådana förhållanden börjar man tycka att kulturpolitiken bör avskaffas med det snaraste och överföras till andra politikområden.
Kvar blir en liten hård motståndskärna av konstpolitik. Slimmad, konstnadseffektiv, aggressivt autonom och välbeväpnad med argument.
Den sista lilla resten av icke marknadsmässiga relationer i en totaliserad värld.
En barrikad mot både dilettantismen och mot kreativitetens omvandling till produktionsfaktor i entreprenörernas Utopia.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus