Bläck svart som blod
Bildmaterial
Attila Bartis.
Stillheten
Attila Bartis
Översättning Daniel Gustafsson Pech
Norstedts
Boken. Det är en fruktansvärd roman. Rå, smutsig, plågsam. Jag försöker skaka av mig den genomträngande svärtan. Vilket inte är det lättaste. "Stillheten" är en bok som häftar fast likt ett sånt där gammalt klistrigt plåster som vägrar släppa taget om skinnet. Den ungersk-rumänske författaren Attila Bartis kan tävla i svartsyn med kollegor som Elfriede Jelinek och Michel Houellebecq och när som helst skaka hand med Lars Norén. Det är prosa som frätande syra, en berättelse som öppnar upp en avgrund av hat, släpper fram en störtflod av förbittring, vrede, ångest, desperation.
Liksom i Jelineks "Pianolärarinnan" står berättaren, här en man, i ett destruktivt, klaustrofobiskt och incestuöst förhållande till sin mor, en före detta firad skådespelerska som de sista femton åren vägrar lämna lägenheten. Det stinker Oidipus lång väg – men handlar inte så mycket om moderskärlek som om hat. Att också hat kan vara en källa till besinningslös åtrå, det framgår med all önskvärd tydlighet. Inget sensuellt blåljus bäddar in sexscenerna i den här romanen direkt. Erotiken – fel ord i sammanhanget kanske – är brutal, skitig, aggressiv, hotfull. Och någon gång bara förtvivlad.
Det snedvridna förhållandet mellan huvudpersonen Andor Weér och hans mor dignar under en härva av lögner, skuld och förträngning. Det finns en tvillingsyster som försvunnit, violinvirtuosen Judit som hoppat av till väst, flytt moderlandet men kanske ännu mer modern. De ungerska myndigheterna trycker på för att mamman ska övertyga dottern att komma tillbaka från sin "bildningsresa", i annat fall väntar enbart statistroller för primadonnan i kommunismens tjänst. När det inte funkar dödförklarar hon dottern, begraver bokstavligen alla hennes kvarlämnade föremål och låser in sig i hemmet för resten av livet.
Kvar blir Andor, med sitt dåliga samvete, sin avsky och oförmåga att bryta sig fri. Av ren frustration blir han författare. Är det fråga om litteratur som terapi – eller om författaren som parasit, en vampyr som livnär sig på den egna familjen? När hon läser hans noveller utbrister modern:
"Du skriver med andras blod!
Det är bara svart bläck jag skriver med, mor.
Det är inte bläck, det är mitt blod!"
I ett fantastiskt cyniskt replikskifte fastslår den läkare Andor söker upp: "Skriv då en liten bok. Sublimera. Det kommer ni att bli lugnare av, dessutom får ni betalt för det. /.../ Men upp med hakan då. Den här lilla själsliga pusselbiten kommer säkert att passa in fint i arbetsplanen."
Också flickvännen Eszter är en trasig själ, men huvudpersonens kval skonar inte heller henne. Hon utgör ett i raden av öden deformerade av kommunismen som passerar revy i "Stillheten". Samtidigt verkar blodsbanden utgöra ett lika korrumperande system som det politiska. Efternamnet Weér är misstänkt likt det ungerska ordet för blod (vér) och när författaren rotar i tankar på börd och stolta släktträd väller unkna ungerska storhetsdrömmar och nationalistiska överlägsenhetskänslor fram.
Relationerna mellan karaktärerna är så kvävande att de överskuggar allt. Att samhället håller på att revolutioneras under de femton år romanen utspelar sig framgår mest i förbifarten: murar kan gott falla och diktatorer avsättas utan att Andors inre värld blir det minsta ljusare. Men kanske är inte heller förtrycket något man skakar av sig lika lätt som politikerna byter ideologi: de kallsvettigt absurda mardrömmar om illvilliga tjänstemän som plågar Andor leder tankarna till Herta Müllers romaner.
"Stillheten" är en berättelse med många skikt, komplext sammantvinnade trådar och psykologiskt bråddjup. Det gör att man kan uthärda det kvinnohat som osar från berättaren och som får Strindberg i hans värsta stunder att närmast verka gentlemannamässig. Men vem har sagt att bra litteratur alltid ska vara upplyftande? Läs inte Bartis roman en dålig dag. Men läs den för all del. Den är hemsk, och hemskt stark.
Kommentarer
Artikeln har inga kommentarer ännu, bli först med att lämna en egen kommentar