I Ganges språkliga delta

Indien. En kontinent, ett land, två texter: Henrik Petersen har läst en antologi med indisk poesi och Zac O´Yeah rapproterar om en huvudstad i förvandling.

Boken. Det är en antologi men egentligen tre. Det är en fragmentsamling hembragt från ett Omöjligt uppdrag. Innan Ganges flyter in i natten. Indiska dikter översatta från hindi, malayalam och engelska är den första övergripande indiska poesiantologin på svenska någonsin. Bakom ligger ett översättningsarbete av knasiga mått. Och läsupplevelsen är verkligen utöver den vanliga.

Indien har 22 officiella språk och tusentals dialekter. Att redaktionen valt dessa tre språk är för att kunna bli färdiga. Så är hindi också det självständiga Indiens största språk, medan malayalam – talat av 37 miljoner i södra delen – har den bredaste och äldsta litteraturen. Den indisk-engelska poesin följer med främst på grund av sin tillgänglighet. Men som ett barn av kolonialismen är den, med en av de medverkande poeterna Anjum Hasans ord, ”hemlös”; på gott och ont. Alla tre avdelningarna rymmer poesi av för oss nya former.

Det går att hitta gemensamma drag i alla tre delarna. Som att indiska poeter ofta skriver om sina föräldrar och närmaste släktingar. Samt förhåller sig till äldre poesitraditioner mer utstuderat än vad som görs i Sverige. Temperamenten i urvalen är ändå djupt olika. Sedan kan vi bara ana hur mycket som händer med texten i sin färd mot svenska. (Översättarna har först gjort en andrahandsöversättning från engelska, och därefter konsulterat indiska författare.)

När Teji Grover i förordet till hindidelen framhåller Shamsher som ”den mest djärvt experimenterande”, och den bland de utvalda som är ”mest medveten om själva hantverket”, är det på grunder jag helt enkelt inte kan se. I sin svenska form framstår han som en enveten religiös kärlekslyriker med närmast arkaiskt tonfall. Istället framstår Grover själv som den med tydligast metaperspektiv (som i hennes skarpa ”Det hände sig en dag”).

Hindi är i likhet med nynorska ett delvis konstruerat språk, och hindipoesin framstår som mer osäkert upptagen av sina egna estetiska villkor än malayalampoesin. Lyckligtvis på helt andra vis än den ofta överdrivet språk-anala svenskan.

En språklös tankedimension utforskas med sömndrucken humor i Agyeyas dikt ”På tröskeln”. Eller i Trilochans paradoxalreligiösa dikt om tillhörighets(o)önskan, ”Idag tillhör jag dig”, som slutar såhär i Lars Anderssons version:

vad du nu än är för slags levande varelse kommen av jord, vatten eller himmel – du har gjort mig en stor tjänst genom att skicka okända känslor på mig. Bunden till dessa vågors rörelser är jag knappt längre mig själv, jag tillhör mitt folk, tillhör en värld som är min. Idag är jag din, helt och hållet din, vad du än är, vem du än må vara.

Som identitetslösheten här tycks förutsätta kreativiteten, är rotlösheten utgångspunkt för den magiska moralen i Vinod Kumar Shuklas naivistiska träddikt ”I naturen”. I hans bidrag finns ett närmast synestetiskt uppblandande av kategorierna abstrakt och konkret, som delvis går igen hos Gagan Gill, i hennes stränga dikt ”Separera”.

Vårt eget begrepp för avbildning, mimesis, ter sig aseptiskt vid läsning av malayalampoeten S. Josephs dikter om kärlek och fattigdom. Där figurerar också ett märkligt negativ av en kristen mission – i dikten ”Min systers Bibel” (till svenska av Tomas Löfström): ”Det här är vad som inte finns i min systers Bibel:/förord,/Gamla och Nya Testamentet,/kartor,/det röda omslaget.”

Malayalampoesins teoretiker, K. Satchidanandan, är fränt krass när han beskriver den moderna individens ”traumatiserade livserfarenhet med dess inslag av morbiditet, dödslängtan, schizofreni, undertryckta begär och samhällsomstörtande tendenser”.

Lika illusionslöst lyser leendet hos diktaren med det coola namnet Ayyappa Paniker (i till exempel ”Gravskrift”), eller i Satchidanandans egna dikter, som själsbiografin ”Ursprung”:

Mormor torkade och sprack,

hon flög ut genom fönstret som frön.

Solen kom och regnet.

Ett av fröna växte upp till ett träd

vars lusta födde mig

Den engelskspråkiga delen är i jämförelse med de övriga till stilen förklarligt mycket mer – engelsk. I likhet med mycket annan engelsk poesi förefaller den ropa längre än den behöver. Många av dikterna tycks skrivna som för att framföras som spoken word. Men mitt ibland dem finns också hela bokens jämnast förunderligt starklysande – av Kamala Das, i översättning av Ann Jäderlund:

Men jag säger till mig själv, ord

är ett elände, akta dig för dem, de

kan vara så många saker, en

avgrund där springande fötter måste stanna, för

att se, ett hav med paralyserande vågor,

en vindstöt brinnande luft, eller

en kniv högst villig att skära halsen

av din bästa vän… Ord är ett elände, men

de växer på mig som löv på ett träd,

de verkar aldrig upphöra med sitt växande

från en tystnad, någonstans djupt inifrån

Den tystnaden kan aldrig bli min.

Men ingen tystnad kan bli bara min.

Ännu mindre så nu, när jag kan ta del av denna märkliga indisk-svenska poesi.

Tack och lov för den!

Henrik Petersen