Destination lyckan
Kan vi välja oss lyckliga? Jenny Maria Nilsson följer med på en underhållande idéhistorisk kulturresa i lyckans tecken men övertygas inte fullt av Johan Norbergs slutsatser.
Bildmaterial
Johan Norberg
På väg mot lyckans horisont på en Finlandsfärja.
Den eviga matchen om lyckan – Ett idéhistoriskt referat
Johan Norberg
Natur & Kultur
Boken. Välsignade vare de som kan åka Finlandsfärja och tycka det är kul. Eller som Gustave Flaubert sa: ”Att vara dum, självisk och ha god hälsa är tre förutsättningar för lycka, men om dumheten saknas är allt förlorat”.
Citatet finns med i Norbergs bok, men författaren menar att Flaubert har fel och att lyckan är baktalad, särskilt av intellektuella. Därför ger han sig ut på en idéhistorisk kulturresa kring begreppet lycka och når fram till slutsatser om att den är bra, möjlig och var och ens ansvar.
För många är detta provocerande och efter att boken släppts var det bara att invänta smällen från när de vanliga höger- och vänsterdebattörerna drabbade samman.
Det är utmärkt, för frågan är politiskt angelägen – vem har makten över lyckan och vad ska göras för att så många som möjligt ska rymmas i den mysiga lyckohagen? Inget alls, enligt Norberg, hans huvudteser är att genetisk disposition till hälften avgör din lycka och att den andra hälften är valbar.
Han skriver ”frågan är varför staten över huvud taget ska ha ett mål [angående lycka]”. De styrandes uppgift bör vara att se till att ”vi inte krockar med varandra när vi försöker förverkliga dem [målsättningar och livsprojekt]”.
Sådär gör liberaler för jämnan, menar att staten inte ska ha något syfte för att sedan peka ut just ett sådant.
Tack och lov för denna schizofreni! Det skvallrar om något gott och osänkbart inom den liberala läran. Skrikiga nyliberaler gör vad de kan för att kantra ideologin genom att förfuska liberal rätt till att betyda kapitalisters rätt att tjäna pengar. Men liberal teori är halvsyster till utilitarismen – världens mest krävande morallära, och även om somliga utövare får eksem av ordet solidaritet så är liberalismens stenhårda rättvisepatos om inte solidariskt så lojalt med principen om att ingen får skada eller utnyttja någon annan.
Svenska liberaler är underhållande. Där finns en spännvidd mellan Alexander Bard – som tror att alla tankar är sådana han själv hittat på och att han därför kan hantera dem hur som helst – och personer som uppriktigt arbetar för att ta bort de hinder som sätter fälleben för oss i våra strävanden efter frihet.
”Klanledare för landets marknadstalibaner” etiketterar en vän Norberg. Kanske det, men framförallt svensk högerliberalisms pretty-boy, söt och med hjärna, så det klär honom att sitta i till exempel Skavlans fåtöljer där han nyligen syntes.
Boken är utmärkt, fem välskrivna kapitel fint disponerade med rimliga resonemang och utan vansinnestolkningar à la Bard. Norberg håller ryggen fri och drar grundade slutsatser. Visserligen tror jag inte på somliga av de rön han redovisar eller de konsekvenser han menar blir fallet.
Norberg är en liberal idéhistoriker och hans politiska agenda sammanfaller med hans intellektuella dito men det är inte i sig ett problem.
Ett problem är däremot den partiella blindhet som är en av de nyliberala följdsjukdomarna. Norberg berättar om då han själv valde lyckan – sa jag förresten att det är fint när han är personlig? – han var ung, satt vid köksbordet i första lyan och insåg att det inte fanns några anledningar för honom att inte vara lycklig. Här kan man fnysa ett ”för honom, ja!” och jag gör det även om jag själv dagligen ägnar mig åt samma väljande.
Men om Norberg var född som flicka i ett talibanstyrt land eller fosterbarn här i Sverige som staten placerat ut till sadister, skulle han då fortfarande hävda att dessa människors lycka berodde på deras medfödda disposition och förmåga att välja sig lyckliga? Jag hoppas inte det.
Om vi redan levde i ett idealt liberalt samhälle med en minimalistisk stat vore det en sak, men vi har fostrats med politiker som ropar ut ”rösta på oss så tar vi hand om dig!” Det är en lögn givetvis, men gör ansvarsfrågan komplicerad.
Norbergs guidade tur är givande men jag tänker på något Alexander Solzjenitsyn sa: ”Ett djur som gnager på sitt byte är lyckligt. Människor bör inte riktas direkt mot lyckan utan mot ömsesidig tillgivenhet.”
Kanske har den ryske författaren inte rätt genetisk disposition för lycka eller så gav hans livserfarenhet insikt i hur mycket vi påverkar varandra.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus