En halvnelson på brottningshistorien
Gunder Andersson har läst en gedigen historik om svensk brottnings historia, fylld av skånska framgångar och vars idrottsförbund fyller 100 år.
Bildmaterial
Den störste av dem alla – Ivar Johansson.
SVENSK BROTTNING 100 ÅR
Thure Petersson
Svenska Brottningsförbundet
Boken. Brottats har människan alltid gjort - men inte bara hon. I Werner Herzogs film "The Grizzly Man" brottades två väldiga grisslybjörnar, stående på bakbenen. Greppen slant hela tiden, kampen påminde om Mikael Ljungbergs guldmatch i Sydney-OS.
Svenska Brottningsförbundet fyller hundra i år (från början hette det Svenska Atletikförbundet och inrymde även tyngdlyftning, namnbytet kom 1920) och brottningsoraklet Thure Petersson har skrivit en jubileumsbok av imponerande tyngd, inte minst fysiskt.
I en historisk exposé visar han att inte bara de gamla grekerna kramade musten ur varann, innan dess sumerna och allra först egyptierna. I byn Beni Hassan, 25 mil söder om Kairo, finns 4000-åriga målningar som visar över 200 brottargrepp.
Brottning är faktiskt Sveriges främsta olympiska idrott, man slår skidor med tio medaljpoäng och trean friidrotten med tjugosju. Those were the days, finns det skäl att sucka.
När Mikael Ljungberg tog sitt OS-guld i Sydney var det faktiskt 48 år sen det begav sig senast, i Helsingfors 1952 när Acke Grönberg, Viking Palm och Olle Anderberg fick lyssna till Du gamla du fria. Sverige har haft 55 internationella mästare, från Gustaf Malmström IFK Malmö som vann EM 1907 till Johanna Mattsson från Gällivare som tog EM-guld i 59-kilosklassen 2009. Den senaste världsmästaren var Martin Lidberg 2003
Svensk brottningshistoria vimlar av hjältar och historiska bedrifter. Klassisk är matchen mellan Anders Ahlgren och finnen Ivar Böhling i stekande sol på Stadion vid OS 1912. Matchen bröts efter 9 timmar och 15 minuter eftersom kungen ville gå hem, men först måste förrätta prisutdelningen. Båda fick av någon obegriplig anledning silver, inte guld.
Bragdmännen är legio, ty de är många. Ivar Johanssons två guld 1932, Bertil Antonsson som brottade ned Sovjetbjässen Kotka, där finns Rudolf Svensson, Calle Westergren, den brottande predikanten Johan Richthoff. I modern tid namn som Pelle Svensson, Frank Andersson och inte minst Ara Abrahamian. Han som med sitt kast med liten bronspeng faktiskt i slutändan vann på fall över FILA, det internationella brottningsförbundet.
Alla dessa 55 guldbelönade herrar och damer presenteras med gedigna personporträtt och livfulla skildringar av dramatiken på mattan.
Brottningen inrymmer en del mystifikationer. En är begreppet grekisk-romersk. Den grenen är mer regelstyrd och mindre vildsint än den fria stilen, men den grekiska pankration var inte värst fredlig, tvärtom.
Det hände att den som dött under kampen utropades till segrare. Ett annat mysterium är poängbedömningen, som skiftat väldeliga genom åren, för novisen ungefär lika lättbegriplig som byggskissen över ett kärnkraftverk. En gång i världen kunde man vinna på "bättre arbete". Vad det innebar var långt ifrån glasklart, det betydde väl ungefär att gå på av helvete utan att få till det. Svenskar var bra på "bättre arbete", när det försvann inleddes kräftgången.
Har dopingen följt friidrotten som en mörk skugga gäller detsamma för domarmyglet inom brottningen. Jag har en bestämd känsla av att det tilltog sedan Sovjet kom med i leken och att det var som värst under den gamla östblockstiden. Men att ränderna inte gått ur kunde vi se i Peking-OS. Det var en reningsåtgärd att det närmast maffiastyrda FILA tvingades gå med på videogranskning av tveksamma situationer. Hade det gällt i Peking hade kanske Abrahamian fått sitt välförtjänta guld.
Boken fokuserar på segrare, ledargestalter och framgångsrika klubbar. Jag hade gärna sett ett pedagogiskt kapitel om regler och grepp - vad är till exempel lindena? Karusellgrepp?. Ett sorts "bihang för brottningsidioter" som inte begriper vad som händer mitt bland allt bökande och stånkande.
Och nog hade dambrottningen varit värd ett eget kapitel som förklarade det egendomliga att 16-åriga Åsa Pedersen som första svenska vann ett VM 1990, men att inget SM anordnades förrän 1994. Fanns det möjligen en seglivad kvinnosyn i botten?
Rent geografiskt dominerar Skåne och väst-Sverige bland dem som tagit guld internationellt. Av 55 guldmedaljörer kommer sjutton från Skåne, sexton från väst-Sverige och bara ett fåtal från stora Norrland – fast Gällivare är starkt på damsidan.
Det finns statistik man inte blir klok på.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus