Bye bye Landskrona
Gunnar Bergdahl slår följe med Jonas Bergh och Thomas H Johnsson genom ett Landskrona som en gång fanns fram till en stad som finns just nu.
Bildmaterial
Mer blues från Landskrona
Jonas Bergh (text)
Thomas H Johnsson (foto)
Kulturföreningen JB23
Boken. Landskrona är en symbolladdad stad. Varvet som försvann tillsammans med drömmen om det trygga Folkhemmets evighet. Och integrationsproblemen mitt i centrum. Och sd med sina dryga 20 procent. Och så författaren Jonas Bergh och fotografen Thomas H Johnsson.
För ett par år sedan gav de ut boken "En blues från Landskrona" – en skildring av en utskälld förnekad stad från ett kärleksfullt underifrånperspektiv. Inifrån och ut. Ett försök att måla de där stadssymbolerna i personliga och annorlunda minnesfärger. Där blandades Berghs självbiografiska noteringar med Johnssons svartvita bilder på ensamma barn och gubbarna på bänken. Samma duo nynnar nu fram Mer blues från Landskrona.
En gång berättade Jonas Bergh om hur han sökte stadens kulturstipendium genom att skicka in en roman och säga att den var en del av en trilogi. Naturligtvis fick han de sökta pengarna. Ty hans romaner har varit rotade i staden där han växte upp i tandläkarfamiljens villa i Borstahusens relativa trygghet. Men sedan ett antal år bor Bergh i Malmö och i förordet till den nya boken skriver Thomas H Johnsson "Jag hade redan berättat min historia och trodde jag var klar och på väg härifrån."
Men för både Bergh och Johnsson gäller att staden i vinden följer dem i livet. Så som formerande upplevelser gör med oss människor.
"Mer blues från Landskrona" är en fortsättning på den förra boken. Samma vemodiga ackord, samma lite spretiga svartvita bilder där Ven höjer sig ur havet och bryter horisonten och där socialrealism blandas med naturpoesi. Den här gången är text och bild mer avskilda och Johnssons bilder har blivit mer till egna kapitel i denna vackert formgivna utgåva.
Bergh återvänder till minnen av skolår, av fester, av tid som runnit förbi men som stannat i hans blodomlopp. Han minns kusinerna i Ballerup, han manar fram känslan av att cykla i motvinden, han ser tillbaka på sommarjobb och han skriver om fester och öl som konsumerades innan de blev alldeles för många.
Högt och lågt, privat och allmänt, då och nu, i Landskrona eller staden sedd från resor i Spanien, Salzburg eller Köpenhamn. Ja, vad följer med oss genom livet?
Jag är svag för Berghs lakoniska stil med sina stundom avhuggna meningar och omvända frågor. Frågor han ställer lika mycket till sig själv som till läsaren. I sina mest glittrande stunder är det Landskronas egen Hemingway som penetrerar minnena av såväl en fest för livet som av klockornas klämtande för staden.
Men precis som Johnsson skriver i sin inledning är detta samtidigt något av ett farväl. Kanske är den sista bilden fångad, kanske växer främlingskänslan sig för stark för Bergh – trots en levande kärlek till BoIS och till känslan längst ute på hamnpiren.
Ty till slut kommer han fram till dagens Landskrona. "Ge oss Sverige tillbaka" säger dom till honom och det Sverige Bergh känner sig hemma i går förlorat. Plötsligt för han till och med in siffror i texten. Nej, en nyanländ invandrare kan aldrig få lika mycket pengar som den lägsta pensionen. Nej, Astrid Lindgren stod för tolerans och humanism. Nej, svart är inte vitt – som i Thomas Johnssons bilder – och Jonas Bergh vandrar förbi museet och tandläkarpraktiken där hans mamma och pappa jobbade i 40 år och det är "slut nu, alltid ska något nytt börja" och visst är det vemodigt som en blues i vargtimmen den här melodin de skapar om "staden i vinden som fräter mot kinden".
Och, med eller utan Jonas Bergh och Thomas H Johnsson, har solen sin gång, också över Landskrona.
Kommentarer
Artikeln har inga kommentarer ännu, bli först med att lämna en egen kommentar