...och maxade metaforer
Bildmaterial
Dikter: 4 diktsamlingar
Azita Ghahreman
Översättning Sohrab Rahimi & Kristian Carlsson
Smockadoll förlag
Boken. Att läsa poesi är, för mig, ytterst en intuitiv verksamhet, där ett slags omedelbarhet i relationen mellan dikt och läsare är helt avgörande. När Azita Ghahreman i dikten ”Ni syns” skriver
tänd lamporna
mörkret tjänar ingenting till
era spinkiga axlar
läcker in genom samtalet
känner jag det. I mötet med de raderna etableras genast en instinktiv förståelse för vad jag, i brist på bättre ord, vill kalla diktens själva hjärta eller inneboende mening. Att den ser olika ut för olika läsare är inget märkvärdigt, men något som borde vara lika för alla är att i poesin måste de beståndsdelar eller förutsättningar som gör denna närhet mellan dikt och läsare möjlig, finnas. Vilka de är, har jag dessvärre ingen aning om. Det är något man bara märker. Man bara vet.
I Azita Ghahremans poesi finns det där som sprakar och gnistrar, men endast undantagsvis. Hennes drömska, närmast eskapistiska, diktning har en potentiell styrka som alltför ofta riskerar att sjunka i en farkost överlastad med metaforik och besjälning.
Azita Ghahreman räknas som en av de främsta iranska samtidspoeterna, översatt till flera språk och uppmärksammad för att hon som kvinnlig poet skriver ovanligt öppet om erotik. Ghahreman är numera bosatt i Sverige, och nu kommer en volym med hennes fyra diktsamlingar i svensk översättning av Sohrab Rahimi och Kristian Carlsson, med ett efterord signerat Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri.
Det är Malmöförlaget Smockadoll som ger ut Ghahreman under vinjetten ”Splint”, en bokserie som beskrivs såhär: ”Serie splint är en särimnergris som bökar dikttryfflar bland de poeter i landet som skriver på främmande språk – och månar om översättningarna som en kycklingmamma. Serie splint limmar ihop vackra träd av språkdjungelns flisor, splitter och splint.”
Sådant behöver vi mer av i det här landet, mer poesi, mer översatt poesi. Återigen får man bekräftat vad man redan anade – att lovvärda initiativ av det här slaget allt som oftast återfinns hos de små förlagen.
Gott så. Men Azita Ghahremans fyra diktsamlingar, här i omvänd kronologisk ordning med den senaste, ”Det här är kråkans förorter”, placerad först, är alltför ojämna för att jag ska kunna uppskatta dem i sin helhet.
Liknelserna är så många och fantasifullt innovativa att man inte ser skogen för alla metaforträd. Åtminstone jag har svårt att skaka av mig känslan av forcering inför formuleringar som
våren är en trött vindsnurra i Guds panna
en pomerans med smak av nyår.
Möjligheten att komma åt diktens kärna ligger utom räckhåll.
Men i några av de tidiga dikterna finns något annat, ett renare anslag, ett mer direkt tilltal.
Där skriver Azita Ghahreman poesi, istället för att skriva idén om poesi.
Jag önskar att hon hade fortsatt så.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus