Svindel bland stjärnorna
Ann Lingebrandt hittar nya sidor hos Stina Aronsson i nyutkomna texter.
Bildmaterial
Stina Aronsson.
Tolv hav De nio - Litterär kalender 2009
Stina Aronson
Rosenlarv förlag
Norstedts
Boken. Jag dansar den gudlösa dansen –
mina armar omslingrar solen,
mina ben vaggar jorden,
stjärnorna mister andan
och hänger vid mig som blodsprängda ögon.
Nej, det är inte fråga om någon nyupptäckt dikt av Edith Södergran. Det är Stina Aronson som några år efter att hennes solsystemsvandrande kollega för evigt uppgått i oändligheten hänger sig åt "Kosmisk dans" i diktsamlingen Tolv hav från 1930. Aronson, den kärnfulla ödelandskildraren? Jo densamma. Här upplever hon "stjärnornas gyllene svindel" och brinner med solen och norrskenet i en expansiv, blodfärgad poesi som sträcker sig långt upp i himlavalvet.
Så småningom skulle Aronson flytta ner på jorden och 1946 få sitt stora genombrott med romanen "Hitom himlen". Den norrländska provinsen kom att bli hennes litterära inmutning i en prosa som fick sin prägel av landskapets kärvhet och stillhet. Enligt kritikerna hade hon hittat hem. Det hade tagit 25 år och ett författarskap av vitt skilda stilar.
Men i den senaste tidens nyvaknade intresse för Aronson ryms inte bara de sena norrlandsböckerna utan också de tidigare verken, som "Syskonbädd" och "Feberboken", utkomna i nyutgåva för några år sedan. Estetiskt kan dessa modernistiska 30-talsverk med svallande känslor och språk framstå som raka motsatsen till Aronsons återhållsamma sena prosa. Men i samfundets De nios årliga litterära kalender, som den här gången ägnar flera artiklar åt Aronson, framhåller Caroline Graeske istället den tematiska överensstämmelsen, "mönstret i mattan". Aronson ställer människorna i marginalen i centrum: de utsatta, förbisedda och maktlösa. Och när hon lyfter fram kvinnornas trängda läge i en mansvärld är hon tidigt ute. De på sin tid ljumt mottagna böckerna har idag omvärderats och Peter Kihlgård konstaterar att till exempel "Feberbokens" blossande passionskonflikt, inspirerad av författarens förhållande med Artur Lundkvist, fortfarande äger en stark könspolitisk laddning.
I den nu återutgivna "Tolv hav", som ursprungligen publicerades under pseudonymen Sara Sand, handlar det inte så mycket om den utstötta som om den utvalda. Triumfatoriskt inleds diktsamlingen: "Välkomna mig,/sen i natt är jag en av de invigda." Med visionär rusighet förutspås en omvälvning, skymtar en oanad kunskap. Diktjaget, som delar "en hemlighet/ med allt levande i hela världen", söker ett nytt språk, letar "ord ur de stora djupen/som ingen skugga fallit på".
Samtidigt spränger en kärlekslängtan och det segervissa tonfallet får allt mörkare och mer destruktiva drag. Visst kan kärleken förvandla en inre insjö till ett hav, men den är också en våldsam historia: "Kväv mig min älskade!"
Det tycks som att författaren ska vandra raka vägen upp mot de nietzscheanska höjderna, men i sista stund gör hon en rörelse tillbaka, avsäger sig omvandlingen och de stora orden: "Vad skall jag med förnyelsen/och den luttrade eldens äventyr./Detta är ju redan jag,/en dimsvept dalglänta." Ja, varför ska hon be om "laviner och jordbävning/och blodsdop"? Det stormande expressionistiska bildspråket är svårhanterligt, men Aronson spänner djärvt bågen utan att det högstämda mer än någon gång blir högtravande. Lekander poängterar i ett infallsrikt efterord hur pass tidig hon ändå var – i Sverige fick det modernistiska formspråket verkligt fotfäste först ett decennium senare. Så varför inte ta tillfället i akt att peta in "Tolv hav" i vår modernistiska kanon? "Jag är som ett vimmel", skriver Aronson långt före alla teorier om polyfoni, och tycks därmed också kommentera stilskiftena i det egna författarskapet: "Jag stör mig med förbannelsens mångfald."
Trotsiga södergranska ekon klingar när hon deklarerar: "Jag är ingen kvinna/ingen gästfri famn". Visst befinner sig poeten symbiotiskt nära sin föregångerska, men i stället för att anmärka på efterklang borde man kanske tala om upprättandet av ett litterärt systerskap. "Från dig leder en smal röd bro/till mina leksystrar bortom stjärnorna", skriver Aronson. Jag ser framför mig hur hon kliver ut på den där bron och sträcker Södergran handen.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus