I sprickan mellan språken
”Det finns bara ett världsspråk och det är översättning”, sade akademiledamot
Horace Engdahl i radio för någon vecka sedan. Det var riktat som en passning
till det anglofila Norden, men säger mycket om språkliga villkor. Ett språk
är även sina sprickor, hål, ihoplappningar och kompromisser. Det är dessutom
fullt av dolda agendor. Detta är i sin tur lätt att påstå, att verkligen se
det är en konst. Och den konsten består i – översättning.
Bildmaterial
Yoko Tawada.
Talisman/Förvandlingar
Yoko Tawada
Översättning Linda Östergaard
Ariel
Boken. Översättning är ingen verksamhet, det är liv. Det fattar jag efter att ha läst Yoko Tawada, som introduceras på svenska med ett urval texter under titeln Talisman/Förvandlingar.
Tawada flyttade från Japan till Tyskland som tjugotvååring. Sedan 1982 har hon levt i rummet mellan två extremt olika språk. Där verkar inte finnas någon vila: merparten av urvalet handlar om den erfarenheten. Tawada gav ut sin första bok på tyska 1986, och fortsätter sedan dess att skriva på båda språken.
”Under mitt första år i Tyskland sov jag mer än nio timmar varje natt för att vila mig från alla intryck.” Här finns inledningsvis beskrivningar av hur enskilda ord och fraser, ner till minsta preposition, får sällsamt liv i en främlings öron.
Och leder inte enbart till sociala kringvägar: Genom främlingskapet inför homonymen ”cell” formulerar hon en teori kring skapande och slutna rum. Tawadas häpnad inför tyskans genusformer leder också till bilder av fördomar innan de blivit aktivt språk: egenskapsföreträden vi ger inte bara kön utan också färg och form.
När Lars Ahlin ville vara europeiskt självkritisk gav han sig på ”språket självt”. Som i en berömd fras i ”Fromma mord” (1952), som möjligen gav upphov till en romantitel häromåret (av Daniel Sjölin): ”Om du så vill kan jag säga att de personliga pronomina är våra ögon. […] Så som vårt pronomen griper tag i ett substantiv, så griper vårt subjekt tag i ett objekt. Det är metoden. Någon annan gives inte. Endast så lär vi känna världen och oss själva.”
Tawada hade nog erkänt den kritiska potentialen i en sådan inställning, men också gjort oss uppmärksamma på en viss bekvämlighet. Att en sats måste ha ett subjekt ter sig konstigt för en människa med japanska som modersmål. När ”det regnar” hos oss får himlen ett ansikte och gråter över världen, på ett sätt som säkert verkar naivt, ja primitivt, för vissa främlingar.
Att konfrontera sitt eget språk såsom i speglar, tjänar kanske oftast till att göra det svåra lättare: Jobbigare att störta ner i sprickan mellan språken. Jobbigare att börja i det språklösa.
Så menar Tawada också att en självkritikens självgodhet mer än något annat präglar det europeiska intellektuella klimatet: ”Europa är en kritikens mästare, och detta utgör ett av dess karaktärsdrag. Om det inte kritiserar försvinner det. Icke-existensen är vad det fruktar mest av allt. Jag försökte också kritisera det, eftersom det krävde det av mig, men jag lyckades inte. Det enda jag klarade av var att upprepa dess självkritik.”
Som om ämnet krävde det, handlar dessa essäer i första hand inte om att nå sanningar, utan om sätt att se. Texterna är ofta lätt provokativa; de rymmer inte sällan motsägelser som avsiktligt lämnas oreflekterade. Inte minst den just citerade essän ”Egentligen får man inte tala om det för någon, men det finns inget Europa”.
För visst är Tawada själv en kritiker – även i sina mest förfrämligande metoder.
Men som sådan är hon underhållande, inte bara genom sin skarphet, utan även genom att kunna slänga ifrån sig snabba suggestiva bilder. Jag älskar minnet av japanska flickor på kö till telefonkiosken i parken – ”medan de talade kastade de livfullt tomma blickar omkring sig, som om de någonstans i luften kunde se sin samtalspartner.” Hur det ”tomma” laddas med ”livfullt” får mig att tänka på Lewis Carroll.
Mest bekant känns underligt nog en text som först skrivits på japanska, en surrealistisk ordboksnovell. Den religiösa fantastik Tawada ibland tar till är också mest flummig.
I gengäld upprättar hennes essä om hur den tyskspråkige rumänen Paul Celan egentligen skrev på japanska – okej, ”blickar in i japanskan” – bokstavligt mystiska korrespondenser.
Det här är en bok jag varmt vill rekommendera.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus