Exponerad verklighet

Gunnar Bergdahl läser det senaste numret av tidskriften Expo – Stieg Larssons skapelse i kampen mot politisk extremism och för mänskliga rättigheter – i ljuset av ett Sverige efter Larssons död.

Boken. På eftermiddagen onsdagen den 10 november 2004 publicerade hd.se följande TT-notis:

Expos grundare död

INRIKES. Stieg Larsson – journalist, författare och grundare av stiftelsen Expo – avled på tisdagen i Stockholm efter att hastigt ha insjuknat. Stieg Larsson var född 1954, växte upp i Västerbotten men flyttade till Stockholm som ung man. Han kom bland annat att arbeta som nyhetsgrafiker på Tidningarnas Telegrambyrå innan han 1995 startade Expo, en organisation med syfte att granska och avslöja högerextremism.

Stiftelsen har under Stieg Larssons ledning vuxit rejält. Expo bedriver nu forskning kring högerextremism och nynazism, arrangerar föreläsningar och ger ut böcker.

Stieg Larsson skrev själv standardverken Extremhögern (med Anna-Lena Lodenius) och Sverigedemokraterna – Den nationella rörelsen (med Mikael Ekman). Han var därtill vd för Expo samt chefredaktör för tidningen med samma namn.

Stieg Larsson var en hängiven deckarfantast och skulle snart debutera med en egen deckartrilogi på Norstedts förlag.

Fem år senare är Stieg Larsson en världscelebritet. Vår nya dalahäst i världen. De där tre böckerna han skrev på nätterna och på lediga stunder från arbetet med att driva tidskriften Expo har hittat miljontals läsare. Datahackern Lisbeth Salander och journalisten Mikael Blomqvist har slagit sig ner i våra mentala vardagsrum och framgången förefaller sakna både nationella och kommersiella gränser. I den enda intervju med Stieg Larsson som existerar i egenskap av deckarförfattare kallade han böckerna anspråkslöst för sin pensionsförsäkring.

Men det var alltså tidskriften Expo som var Stieg Larssons verkliga hjärtefråga. Och kampen för demokrati och mänskliga rättigheter. Det var hans vardag. När tidskriften startades för mer än tio år sedan dröjde det inte innan medarbetare mordhotades och redaktionslokaler vandaliserades. Det var på den tiden som sverigedemokraternas ordförande hette Anders Klarström, en före detta öppen nazist från kretsarna runt Bevara Sverige Svenskt.

Hur skulle Stieg Larsson ha agerat inför den framväxande främlingsfientligheten i Sverige i dag? Vad skulle han ha sagt och skrivit om Vellinge? Om Jimmie Åkessons "muslimerna är det största nationella hotet sedan andra världskriget"? Om folkpartiets idéer om språktester? Om danska Mohammed-teckningar i yttrandefrihetens namn? Om apatiska flyktingbarn och socialdemokratiska svek?

Sådana frågor lever under dessa helgdagar när jag läser förra årets sista nummer av Expo som anlände som en julklapp till alla som vill veta mer om extremistiskt främlingshat långt borta och nära.

Ty tidskriften överlevde när Stieg Larsson dog. Chefredaktören heter nu Daniel Poohl och ansvarig utgivare är Robert Aschberg – något som förlåter både det ena och det andra i TV3-utbudet.

Det aktuella numret börjar i Schweiz med folkomröstningen som förbjöd minareter. Expos Lisa Bjurwald var på plats bland chockade schweizare, man tittar närmare på antisemitismen i konspirationsteorierna runt 11 september och sätter ljuset på Mohamed Omars öppet antisemitiska partiplaner. Man tittar tillbaka på tattarkravallerna i Jönköping 1948 då en skränande lynchmobb under tre dagar jagade den tidens utsatta minoritet påhejade av lokalpress och utan att polisen tog särskilt allvarligt på saken. (Samma händelser tog för övrigt Gustav Fridolin upp i sin TV4-serie "Den svenska rasismen" i höstas.)

Men numrets tema är romernas situation i Europa i dag och dess mest skrämmande läsning är Anders Dalsbros och Erik Sidenbladhs reportage om Ungern. Där har det främlingshatiska partiet Jobbik fått närmare 15 procent i EU-valet och startat ett militärt garde under tal om slutgiltig lösning på zigenarfrågan. Bostäder sätts i brand, människor misshandlas till döds, skräcken lever mitt i vår europeiska union.

För 25 år sedan talade de som bildade sverigedemokraterna fortfarande om den judiska världskonspirationen. Nu är det förvandlat till en islamsk världskonspiration. I Ungern är det romerna. För 70 år sedan var det rasen som avgjorde en människas värde. Nu blandas korten och ras blir till nationell kultur. Samma hatets laserljus byter färg och söker nya politiskt gångbara målgrupper av syndabockar för allt och inget.

Allt detta manliga hat! Denna rädsla för medmänniskan. Denna skräck för det man inte känner till.

Stieg Larsson bekämpade detta med bultande vrede med böcker och med sin tidskrift, med seminarier och upprop. Och med sina tre deckarhistorier. I grunden såväl feministiska som antifascistiska. Nu försöker sverigedemokraterna lägga beslag på Astrid Lindgren och hennes Pippi. De talar om svensk kultur. Som om inte Stieg Larssons egen data-pippi också vore svensk i sin tatuerade själ. Precis som hennes arbetsgivare Dragan Armanskij eller Erica Berger eller Paolo Roberto.

Hur kan en person som med spänning och engagemang följt historien om Lisbeth Salander och de där männen som hatar kvinnor fram till hennes upprättelse och rättvisans seger ens överväga att lägga sin röst på sverigedemokraterna?

Inget skulle sannolikt ha gjort Stieg Larsson mer sorgsen.

Gunnar Bergdahl gunnar.bergdahl@hd.se042-489 90 06