Skärvor av dåtid
Jenny Maria Nilsson stiger in i Gunnar Smolianskys bildvärld och ser fotokonsten betvinga döden.
Bildmaterial
"Södermalm 1980".
"Centralen 1957".
One Picture at a Time – Photographs 1952–2008
Gunnar Smoliansky
Steidl
--
Boken. ”Centralen år 1957” heter en av bilderna i One Picture at a Time, ett nyutgivet verk med Gunnar Smolianskys fotografi. Han tog den vid 24 års ålder – mer än ett halvt sekel har passerat. Fotografiet är höljt i den tidens fotografiska hinna; korn, i det här fallet stora, av silvergelatin. Huvudpersonen, mannen, tycks hämtad ur en roman av Dostojevskij. Det är omöjligt att veta om han är till fara eller till skydd för den kvinna på vars axlar hans arm vilar och hans blick är alltför speciell för att kunna begränsas till ord.
Kanske är han borta nu, mannen på bilden. Vi föds och rör oss obönhörligt mot döden, jag tänker alltid på det när jag ser utsökt fotografi. Det måste finnas något dokumentärt i alla fiktiva historier och något fiktivt i allt dokumentärt berättande för att det ska fungera.
Smoliansky är lojal mot verkligheten genom att ge den en aning av fiktion och solidarisk mot människorna i bilderna, som trots eller kanske tack vare sin typiskt mänskliga sårbarhet besitter stjärnstatus. Tiden är en oöverträffad motståndare, vi och våra handlingar blir till lager av mänsklig historia. Nästan allt förgås men Smolianskys foton är skärvor av dåtid. Fotografi är tidens eftergift – den generositet en vinnare kan visa.
Åtta, möjligen nio, av de 230 bilderna är självporträtt, det tidigaste från 1952.
Fotografen är söt och endast iklädd underkläder speglas han i en smal, rektangulär spegel.
Kameran syns i bilden, en Rolleiflex – de är helvetiska att fotografera med, jag blir i alla fall yr. Men Smoliansky behärskar 6x6-formatet och känslan av dimension i Rolleiflexbilderna är fin.
Kameran finns med på nästan alla självporträtten, en apparat som lär fotografer se och låter oss se det fotografen såg.
Boken som Steidl ger ut är också ett märkvärdigt porträtt av Stockholm. Kopiorna som tryckts är i de flesta fall äldre, handgjorda av Smoliansky. Gud så ljuvligt! Jag är less på fula, digitala kopior.
Poeten Marie Lundqvist är den enda svenska fotoskribent som kan göra anspråk på storhet i genren och boken innehåller fem mindre essäer av henne. Hennes förståelse för Smolianskys bildvärld och hans temperament tycks total och naturlig. Ordet ödmjuk, skriver Lundqvist i en liten etymologisk granskning, betyder mjukt ljus – mjukt belyst. Smolianskys estetik är varsam.
I författaren Ursula K Le Guins Övärlds-böcker innebär det att en person har makt över något om han eller hon känner dess rätta namn. Smoliansky fotograferar platser utan dramatik men med dignitet.
I ”San Francisco 1980” återfinns skrälliga mönster på ett golv, en duk och en kvinnas skjorta, som om de avtalat möte. Hans bilder visar platser där betydelser hopat sig och endast den som vet det korrekta namnet får innebörden att träda fram.
Jämte Lundqvists essäer finns en avslutande text av fotohistorikern Gerry Badgers som tar upp det skandinaviska svårmodet. Han delar upp det i det Dionysiska och det Apolloniska – ”det vilda och det lugna.” Badger placerar Christer Strömholm, Sveriges mest kände fotograf och en gång Smolianskys lärare, under Dionysos inflytande men Smoliansky hos Apollon med sin melankoliskt återhållsamma dysterhet.
Smoliansky har dedicerat boken till sina barn, ett fint arv. ”Peter 1971” är ett fotografi av äldste sonen.
Det är en av mina favoriter i urvalet, ett porträtt av Peter men också en allegori över barnets ömtålighet.
Peter är lik en annan pojke jag som barn hörde deklamera Karin Boyes dikt ”Det Namnlösa” på en egendomlig föreställning vid ett politiskt möte. Boyes andra strof lyder:
Mycket är hemligt och dunkelt och farligt.
Bäst är att bära det vördsamt och varligt.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus