Kalas ur alla vinklar
"Mamma, varför heter det fylla år?" En ganska typisk fråga
från en tre-fyra-åring, en konstighet i språket som inte går att förbise:
fylla år. Fylla i, fylla glaset med mjölk, fylla år, varför då?
Bildmaterial
Fylla år
Emma Adbåge
Alfabeta
Boken. Författaren och illustratören Emma Adbåge kopplar i nya boken Fylla år greppet om uttrycket från alla möjliga synvinklar och skapar därmed (för att vara en smula cynisk) själv den perfekta födelsedagspresenten, svår att motstå i bokhandelsdisken med tårta och kalas, girlanger och ballonger redan på omslaget.
Berättelsen tar sin början just i resonemanget om varför det heter fylla år. Några tjejer sitter i en ring och fyller bilder med färg, ett gäng fyller sina skålar med "jågurt" och en tredje sitter ensam på en stol och fyller... år. "Man kanske borde säga att man håller på att fylla år hela tiden. Man fyller ju liksom på." konstateras det. Och sedan berättar några karaktärer om vad just de fyllt sina år med.
Frågan riktas också utåt, mot läsaren: vad fyller du dina år med? Det är förstås en effektiv diskussionstrigger. Sedan provas begreppet utifrån andra vinklar. Vad händer om man, som hamstrarna, bara blir ett par år gammal? Är det inte orättvist då? Borde man inte fylla månad? Eller om man är en trollslända, då borde man få fylla timme. Och stackars dem som fyller år på skottdagen. Och varför vill de vuxna inte låtsas om att de fyller år?
Med tanke på hur viktiga kalasen och födelsedagarna är för barn i den här åldern (3-5) torde "Fylla år" kunna ge upphov till en hel del roliga diskussioner. Lite synd bara att boken slutar i en sorts måttfullhetens lovtal: "Vilken tur att man bara fyller EN gång om året", med tanke på hur slitna kalaskläderna annars skulle bli och hur trött man skulle bli på tårta. Jag antar att barnen inte håller med.
Annars bjuder Emma Adbåge som vanligt på en underbar bildvärld. Jag förtrollas av hennes naivistiska Tummentecknarstil, det är fart och fläkt i varje bild. Kalasen är stökiga som sig bör, fulla av barn, hundar, leksaker och godsaker. Men framför allt är Emma Adbåge en mästare på detaljer, det krävs riktigt många läsningar innan man slutar upptäcka den där kanelbullen under soffan, de små morgontofflorna bredvid sängen eller den häftiga ormtatueringen på tantens överarm. Och så finns det ett stråk av nostalgi i bilderna som åtminstone jag njuter av, i mönstret på termosen eller i tröjans skärning. Som om tiden stått still sedan jag och Emma Adbåge var små...
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus