Ful i fan
Efter ett queerigt decennium kom backlashen. Jörgen Andersson läser queertidskriften Ful som är smal, svår men också uppfriskande.
Ful
nr 2/3/4 2009
Boken. För ett tag sedan stod jag på en loppis och vägde Tiina Rosenbergs bok "Queerfeministisk agenda" i handen. Den saknas i mina samlingar. Å andra sidan: för några år sedan kom det, kanske inte en flod men väl en munter bäck av queerteoretiska skrifter. Rosenbergs banbrytande bok kändes nu så… 2002. Att den stod här bland Vita Serien, gamla årsböcker och annat utrangerat tycktes tala sitt tydliga språk. Jag ställde tillbaka boken i hyllan och fick tjugo spänn över till något annat.
När queerfeministiska tidskriften Ful i ett 250 sidor tjockt trippelnummer – betitlat The Book – tackar sina inspirationskällor, har Tiina Rosenberg och "Queerfeministisk agenda" en given och framträdande plats. Redaktionens tackande blir också en påminnelse om ett gånget decennium som blev queert på ett aldrig tidigare skådat sätt. Inte bara i den snävt akademiska så kallade diskursen, utan också i en mer allmän och ifrågasättande debatt om sexualitet, heteronormativitet och identitet. Det privata blev återigen politiskt, en bred HBT-rörelse såg dagens ljus och satte sig själv på dagordningen i allt från tumultet kring Feministiskt Initiativ till Melodifestivalen.
Under senare delen av 00-talet drabbades feminismen av en backlash på bred front, medan queerteorin alltmer inordnade sig bland andra etablerade akademiska strömningar. Den provokation de queera forskarna och den färgglada Pride-paraden en gång stod för har nu urvattnats till en tom gest inför blaserade åskådare. Vissa mer lättuggade delar av teorier och beteendemönster har sugits upp och kramats sönder av mainstream-kulturen, ungefär på samma sätt som med punken en gång i tiden.
Eller inte. "Ful - The Book" är inte ett nostalgiskt bokslut utan en vital kavalkad av bilder, tankar och idéer. I flödet fastnar jag för Furniture Bondage, en bildsvit av konstnären Melanie Bonajo. Nakna kvinnokroppar som surrats fast vid vardagliga ting som bokhyllor, stolar, strykbrädor och skurhinkar. I ett samtal med galleristen Sophie Mörner pratar Bonajo om vår fetischistiska bundenhet till materiella ting och normer för hur vi ska inrätta våra liv, det allenarådande trossystemet att fler saker är bättre men att vi aldrig kan äga tillräckligt mycket. Bilderna visar vår fångenskap, samtidigt som de är absurda och lockar till ett befriande skratt. "With humor", säger Bonajo, "you can say a lot of serious things in a funny way."
Bonajos bilder blir en sinnebild för det Fuls redaktion försöker åstadkomma. Det handlar om att tydliggöra och utmana normer och gränser: språkliga, konstnärliga, sexuella och kroppsliga, ofta med en anarkistisk humor som klangbotten. Här finns bland mycket annat en intervju med Charlotte Karlsdotter, en språkvetare som jobbar på landstinget och använder könsneutrala pronomen som hen och henom i fackliga protokoll och i offentliga dokument – en språklig motståndshandling i det lilla.
I den långa texten A-n-u-s diskuterar Malin Holgersson med utgångspunkt i Charlotte Roches kontroversiella roman "Våtmarker" hur sexuella tabun och normer vidmakthålls, men också utmanas av författare som Roche och filmare som Ester Martin Bergsmark och Sara Kaaman.
De deltar med sin film "Fruitcake" i det feministiska porrfilmsprojketet "Dirty Diaries". I sann queer anda ser Holgersson pornografin som ett möjligt fält för utforskande av begär och sexualitet. Men i en annan artikel går redaktionskamraten Nasim Aghili i polemik med Joanna Rytel, vars "Flasher Girl On Tour" blev den mest uppmärksammade filmen i "Dirty Diaries". Aghili menar att Rytel, genom att blotta sig för män i det offentliga rummet och samtidigt filma deras reaktioner, utsätter dem för ett övergrepp utifrån en överordnad position som vit, medelklassig filmare. Ifrågasättandet av förgivettagna positioner, även inom den feministiska aktivismen, är typisk för Ful.
Ful vågar vara smal och svår, och vänder sig därigenom till den egna kretsen av redan invigda. Redan inledningsvis finns en munter hälsning till Göran Hägglund: "Hej! Det är vi som dekonstruerar könen /…/ Hör oss performance-vråla!".
Det finns förstås en slags von oben-attityd i att så tydligt fjärma sig från verklighetens folk, men det är samtidigt uppfriskande.
Drabbad av tvivel på hur den queerfeminsitiska kampen bäst bedrivs – smalt eller brett - söker redaktionsmedlemmen Anneli Carnelid upp några aktivister. Hanna Widow, som driver queera klubben Högvakten, får alltid frågan om klubben inte exkluderar Leffe 50 plus och svarar då: "Om Leffe inte vågar gå till Högvakten är det nog bra för henom att känna den känslan, för hen känner nog stor äganderätt till allt annat. Men om Leffe känner det tilltalande är hen hemskt välkommen."
Det är ett sätt att se på saken. Som representant för Leffarna får jag väl säga att jag inte fattar poängen med allt eller känner mig särskilt bekväm med det jag konfronteras med i tidskriften Ful.
Den är inte ofarlig, inte bekväm.
Tvärtom är den en ful balk i det heteronormativa ögat.
Men märkligt tilltalande.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus