En lyrisk iscocktail
Bildmaterial
Lomonosovryggen
Gunnar D Hansson
Anthropos
boken. Ni tycker kanske att det varit lite kallt på sistone? Där poeten Gunnar D Hansson var i somras hade ni önskat att det varit mycket kallare.
I augusti 2009 (så snabbt gick det att få ut en diktsamling på förlaget Anthropos – eloge!) var Gunnar D med ombord på isbrytaren Oden, genom Norra Ishavet vid Arktis. Expeditionens uppgift var att undersöka Lomonosovryggens geologiska formationer.
Redan i namnet på denna bergskedja under istäcket finns en koppling till Gunnar D: Den ryske forskaren Michail Lomonosov som gett namn åt berget var själv poet. I en tid innan poesin blev obsolet. Då den var den metafysiskt lagde, oskiljaktige färdfränden till Vetenskapen.
Det är en figur som kommer tillbaka, tro mig, för andra tider väntar. Även om det inte hela tiden känns så när jag läser Lomonosovryggen. Författarens eget projekt är tydligt från början: ”Många tror att de rörliga drivisformationerna vid Nordpolen kommer att smälta bort, liksom diktsamlingsformen. Den postmoderna epokens diktsamlingskris är inte Nordpolens kris, men vissa symptom sammanfaller. Båda fenomenens klassiskt metafysiska ställning är hotad…”
Nu tycker någon att det blir löjligt med en författare, som står på en båt vid 90:e breddgraden och pratar om diktsamlingens status. Då är författaren dessutom mycket pratsam i ämnet. Ibland, särskilt i slutraderna, verkar han tänka något i stil med: äh, jag drar till med nåt om Rilke här, så funkar den nog.
Men det är mest i den långa trevande inledningen. Och just det här är det vackraste med hela boken: En poetjazzgubbes piphumor i Arktis, finn mig ett bättre stycke underbar utsatthet!
En mer jordnära definition av begreppet det sublima kunde vara: Två oförenliga känslolägen möts inom en och samma lilla människa. Hur skulle det tanigt hemmahöriga inte kunna bli extremt, på en plats med tretusenfemhundra meter svart vatten under fotsulorna, ”med en isavdrift på ¼ knop”, där det inte finns något annat än gränsen mellan språk och värld, vilken bara kan uttryckas med – ”just här”.
Men Det sublima liknar idag mest ett barn som leker Rymma hemifrån. Den lilla extasen när vi smällt igen dörren och kastat nyckeln i brevlådan – allt är ändå bara på låtsas. Inför den eventuella riktiga Apokalypsen (de flesta förhistoriska utdöda djurarter har försvunnit genom klimatkatastrofer – somliga säger ju att vi står på tur) är nyckelorden varken adjektiv eller substantiv, utan verb: ”Det ”arktiskt sublima”? Nej, inte denna urmodiga/och newageiga tankesörja nu igen! Vi har för mycket att göra!” Den ovillige svärmaren är ingen centrallyriker, utan en överlevnadsinstinkt. En början, en mitt, ett slut; allt blir praktiskt know-how.
Ändå har jag svårt att tänka mig att någon på den där båten missade vad Gunnar D Hanssons expedition gick ut på. Här pratas skamlöst och citeras världslitteraturer, en efter en prövas de ”ute på isen”. Men iscocktailen av ålderdomlig lyrik och styltig gammal polarlitteratur blir också på allvar – intressant. Men kanske mest av allt rörande.
Mot slutet av boken kommer jag på mig själv, trygg i mitt varma (nåja) hem, med att tankspritt blåsa ut min egen andedräkt, som för att prova om den ryker. "Lomonosovryggen" lyckas med vad den måste för att bli en bra bok: den glömmer sig. I betraktelser, små berättelser, med utgångspunkt i forskaren Lomonosov, båtens namn Oden, Immanuel Kant, eller varför inte Ridley Scott: Skillnaden mellan såväl natur och kultur, och kultur och kultur, är ogripbar, på en plats där allting är Söder. Och Gunnar D själv får skriva allt yrare slutrader: ”Om Gud är ett verb eller ett substantiv får andra avgöra. Det får räcka såhär – jag uppsöker nu min hytt för natten.”
För den som ännu inte fattat tonen i Gunnar D Hanssons elfte diktsamling, finns ett citat som gör beskrivningar överflödiga:
Det började för länge sedan
och var inte avsett för oss.
För hur många millioner år sedan?
Jaså, inte fler. Men då så.
Kommentarer
Artikeln har inga kommentarer ännu, bli först med att lämna en egen kommentar