Män som våldtar kvinnor
Bildmaterial
Katarina Wennstam
Alfahannen
Katarina Wennstam
Albert Bonniers Förlag
Utkommer i dag
boken. Katarina Wennstams romaner om åklagare Madeleine Edwards utspelar sig i olika mansdominerade världar. Den första, "Smuts", hade juristkåren i skottgluggen och i den andra, "Dödergök", ställdes poliskåren i fokus.
Alfahannen handlar om filmbranschen. I centrum står skådespelaren Jack Rappe. Han är framgångsrik och uppburen och rör sig som en stor vit haj i den stockholmska kändisvärlden. Han är snygg och charmig, har ett lyxigt hus i skärgården och allt mer uttalade alkoholproblem. Han gillar unga kvinnor och brutalt sex som ligger på och ibland över gränsen för våldtäkt.
Allt detta tisslas och tasslas det om i branschen, men det är inget man talar högt om eller konfronterar Rappe med. Med honom i huvudrollen blir en film framgångsrik och därför behandlas han varsamt av alla, från producenter till medskådespelare och mediefolk.
Det finns gott om igenkänningsfaktorer i "Alfahannen", och visst lockas man att spekulera över vilka personer i film- och kändisvärlden hon baserar sina karaktärer på. Men Katarina Wennstams ärende är större än att hänga ut enskilda personer. Hon vill sätta ljuset på strukturer, där våld mot och förtryck av kvinnor möjliggörs av normer och beteendemönster som sitter i väggarna och är så djupt rotade att de tas för givna.
Alltså: en författare med ett budskap, populärt paketerat i spänningsromanens form och med kittlande inblickar i det vackra folkets liv och leverne.
Det skulle lätt kunna bli övertydligt, programmatiskt och rättrådigt pekfingeraktigt. Men det blir det inte. Katarina Wennstam har lämnat de doserande utläggningar om kvinnoförtryckets och våldets mekanismer som tyngde den förra boken, "Dödergök", därhän. Hon har en förmåga att med små medel och träffande detaljer förmedla det hon vill ha sagt, och här låter berättelsen tala för sig själv.
Till slut går det åt helvete för Rappe. Efter en premiärfest blir han livshotande skuren i magen av en trasig flaska. Det är brottet som Katarina Wennstams återkommande karaktärer, polismannen Mats Hjörne och åklagare Madeleine Edwards, har att utreda.
Men det brott det egentligen handlar om är våldtäkt. Det är förstås ingen slump att Jack och den unga skådespelerskan Emma Wahl möts i en nyinspelning av Shakespeares "Så tuktas en argbigga", en pjäs som handlar om hur Petronius tämjer den frispråkiga Katarina och där det bland annat ingår en brutal våldtäktsscen mellan dem båda. Filmvärldens benägenhet att reproducera sådana berättelser – och besatthet av våldtäktsskildringar, ofta motiverade av ett högre konstnärligt syfte – blir en del av den förtryckande strukturen.
Författaren återvänder här tematiskt till sina faktaböcker "Flickan och oskulden" och "En riktig våldtäktsman". Skildringen av hur Emma dras in i ett allt mer destruktivt och förnedrande förhållande till den karismatiske Jack är stark och trovärdig. Steg för steg stegras hans kontrollbehov och oberäkneliga brutalitet. Emma värjer sig men attraheras också av honom.
Wennstam väjer inte för komplikationerna och de ibland subtila skiljelinjerna mellan att vilja och inte vilja, att underkasta sig någon annans vilja och att bli utnyttjad mot sin vilja. Men hon glömmer aldrig var ansvaret för en begången våldtäkt måste läggas – det vill säga hos förövaren och inte hos offret – något som rättsväsendet ofta tycks ha svårt att hålla i fokus.
Framgångarna för Katarina Wennstams böcker har inte gått spårlöst förbi i den mer traditionella och samtidigt trendkänsliga deckarvärlden. I var och varannan bästsäljande deckare det senaste året har våld i nära relationer, med kvinnor som offer, varit ett bärande tema. Det är bra att brotten som skildras närmar sig verklighetens. I jämförelse med efterföljarna har Wennstam ändock flera fördelar. Hon skriver bra, och fastän det inte är spännande på det gängse deckarviset är det svårt att lägga hennes böcker från sig. Hennes karaktärer engagerar, men tillåts inte stjäla rampljuset från själva berättelsen.
Därför är det lite trist att "Alfahannen" tycks vara den sista boken om Edwards och Hjörne, detta omaka men ändå kongeniala radarpar.
Samtidigt är det också ett bevis på författarens integritet. Hon är klar med sitt ärende och går därmed vidare, istället för att suga ut det sista ur sin framgångskaramell.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus