Offer och förövare

Sofi Oksanen är Finlands och Skandinaviens mest haussade författare. Med "Utrensning" infriar hon alla förväntningar, tycker Therese Eriksson.

boken. Mitt huvudtema är makt, och maktens struktur”, säger Sofi Oksanen i ett samtal med författaren Anna Jörgensdotter (Vi läser 3/2009) om sitt författarskap. Det gäller i hög grad för hennes senaste roman, Utrensning, som nu kommer i svensk översättning av Janina Orlov. Den handlar om mannens makt över kvinnan, strukturellt och individuellt, om det stora imperiets (Sovjets) makt över det lilla koloniserade landet (Estland). Och om hur man överlever i en värld där ens liv varje dag står under reellt hot. Det är en i alla hänseenden skoningslös och djupt omskakande berättelse.

Sofi Oksanen måste vara den klarast lysande stjärnan på den finska författarhimlen just nu. För debuten "Stalins kossor" (2007) och uppföljaren "Baby Jane" (2008) fick hon mycket uppmärksamhet, men det riktigt stora genombrottet kom förra året när "Utrensning" (med den finska originaltiteln "Puhdistus") förutom den goda kritiken också tilldelades både Runebergspriset och Finlandiapriset. Oksanen var den första författaren någonsin att belönas med båda utmärkelserna. Romanen är också nominerad till Nordiska rådets litteraturpris, tillsammans med bland annat Monika Fagerholms "Glitterscenen" och Steve Sem-Sandbergs "De fattiga i Lodz".

När jag så får "Utrensning" – mitt första möte med Oksanen – i mina händer, är förväntningarna förmodligen orimligt höga. Desto skönare då att få dem infriade.

"Utrensning" är till sin uppbyggnad en pendlingsrörelse mellan olika perioder i Estlands historia, från tiden för den sovjetiska ockupationen under andra världskriget till vår absoluta samtid, och mellan olika karaktärers livsöden och hur de hänger ihop. Där finns tre huvudsakliga perspektiv: det är de anteckningar som motståndsmannen Hans Pekk förde när han satt undangömd från kommunisterna, det är Aliide som förutom att vara syster till Hans fru Ingel också själv är våldsamt förälskad i Hans och slutligen Zara, en ung prostituerad kvinna i dagens Estland som flyr sin hallick och hamnar hos Aliide på den estniska landsbygden. Inte av en slump – det ska visa sig att deras berättelser är tätt sammanlänkade.

Alla deras berättelser handlar om plågsamt förtryck och rädsla för illvilliga makthavare, oavsett om de är del av det politiska systemet (som under Sovjettiden) eller indirekt sanktioneras av det (som sexhandeln i dagens Estland). Sofi Oksanen skriver om en sårig period i historien som faktiskt ligger oss nära såväl geografiskt som tidsmässigt. Och ändå blir det under läsningen så påtagligt att vi inte behövt låta den angå oss, att vi inte lever med den, känner den.

Bara den romantisering av kommunismen, ja till och med av Sovjetunionen, som faktiskt för en del människor tycks vara möjlig utifrån en svensk förståelsehorisont, visar hur förskonade vi är. I Estland är en dylik glorifiering en omöjlighet. Oksanen är obarmhärtig i sin skildring av kommunismen och dess verkningar, men mer förstående inför de individer som frivilligt eller motvilligt sällade sig till läran. Den man som Aliide ska komma att gifta sig med, Martin Truu, är övertygad kommunist – men också han skildras som en hel människa, också han har sina skäl.

Aliide är en både intressant och synnerligen ovanlig bekantskap. Hennes öde avgörs av att en besatt kärlek och en politisk ockupation olyckligt sammanfaller. Hennes historia blir den om skuld och skam, om oförlåtliga handlingar och om det som slutligen blir det enda att hålla fast vid: överlevnad. Systern Ingel och hennes dotter Linda, tillfångatas och skickas till Vladivostok – något som Aliide mer eller mindre låter ske, i syfte att rädda den undangömda Hans från det öde som väntar motståndsmän som honom. Aliide är onekligen ett offer för vidriga omständigheter – scenerierna från kommunalhusets källare där hon, Ingel och Linda tas in till förhör är outhärdliga – men frågan om offer och förövare är i hennes fall ovanligt komplex. Det ska visa sig att den skuldbörda hon bär på är större än man först anar. Vad får man egentligen lov att göra i (den obesvarade) kärlekens namn? Och var går gränsen för hur långt man kan driva kampen för sin egen överlevnad?

Även Zara har blivit inkastad i en härva av skam och skuld, även hon är förövare och offer i ett. Men så intrikat som i Aliides fall blir det inte, det är lättare att både förstå och sympatisera med Zaras val – de situationer hon står inför är så konkreta, så svartvita i all sin brutalitet – vilket gör att hennes berättelse inte bråkar lika mycket med mig som läsare, den kräver inte absolut skärpa och moraliska överväganden av mig. Däremot är den minst lika fasansfull och gripande som Aliides.

Sofi Oksanen har en inte särskilt experimentell skrivart, hon berättar enkelt men melodiskt, inte sällan i rätt korta meningar. Men det är inget avskalat berättande, snarare låter Oksanen sina huvudpersoner tänka alla sina osorterade tankar ”högt”, detaljerna är många och språket läggs nära människorna – det är deras språk i första hand, inte författarens. Detta vore förstås inte möjligt om det inte vore för att Oksanen har språket så mycket i sin hand, är det något hon kan så är det att berätta en historia. Lika viktig är hennes enastående iakttagelseförmåga, som fångar såväl detaljer i omgivningar som skiftningar i sinnesstämningar.

"Utrensning" är en på alla sätt och vis viktig roman – jag tvekar inte att kalla den både politiskt och feministiskt angelägen – om människan under kommunismen, om kvinnan under patriarkatet, om individen under hennes särskilda villkor. Och inte minst, om estniskan under ryskan, om att förlora ett språk och en identitet och om att kämpa för att återta något av den värdighet som tagits ifrån en. Och förstås: om vilka val som är möjliga att göra, och om det personliga ansvaret under vedervärdiga förhållanden. När är omständigheterna tillräckligt förmildrande och när finns det inte längre några ursäkter?

Om Sofi Oksanen har sagts att hon är det bästa som hänt den finska litteraturen på decennier – jag vill påstå att man utan betänkligheter kan plocka bort ”finska” ur den meningen utan att rucka på sanningshalten.

Therese Eriksson therese.eriksson@passagen.se