Generande glättigt
Bildmaterial
Vi har redan sagt hejdå
Daniel Åberg
Sockerförlaget
boken. Daniel Åberg rönte en viss uppmärksamhet för sin debutroman "Dannyboy & kärleken" (2005). Med nya boken Vi har redan sagt hejdå provar författaren ett nytt grepp, ja rent utgivningsmässigt: han lämnar förlaget därhän och har valt att göra allt på egen hand: formgivning, korrekturläsning, marknadsföring.
Innehållsmässigt verkar det inte ha skett någon lika stor revolution. "Vi har redan sagt hejdå" kretsar, likt debuten, kring människor i trettioårsåldern och deras kamp för att få tillvaron meningsfylld. Huvudpersonen Filip sammanfattar i själva verket hela boken när han konstaterar: "Det är en skiva jag kan alltför väl, en vals om medelklassungdomens sorgesång över oförmågan att bli vuxen som jag vevat så ofta att den blivit självspelande."
Filip befinner sig mitt i smeten, han valsar runt i Stockholms innerstads journalistkretsar, han skriver på sin roman, han avslutar förhållanden innan de ens hunnit börja. Han är rädd: rädd för att bli vuxen, rädd för att ta ansvar, rädd för att inte räcka till. När trycket blir för stort gråter han i duschen och sen kör han på igen: Magdalena, Linda, Martina, Katja, omstart. Med bästa kompisen Amanda diskuterar han livets mening, kräks över att festerna nuförtiden tycks fyllda med småungar och ammande morsor, men känner en alltmer pockande panik över att vara den ende som går hem själv.
Så träffar han Iris. Iris som är annorlunda och mystisk och rödhårig och kanske kan frälsa honom, rädda honom ur ensamheten med sitt franka sätt och sin stora hemlighet. Iris som ställer krav, domderar och styr. Ja, Herremingud, jag borde reta ihjäl mig, men något i den här ganska klichémässiga skildringen håller mig kvar. Daniel Åberg gör ett uppriktigt försök att fånga den här manliga trettioårskrisen i själva sin kärna, men till slut är det nog snarare uppriktigheten än slutresultatet som jag uppskattar.
Filip är ett känslomässigt nervvrak. Sinnesstämningen växlar snabbt mellan det journalistiskt analytiska, som i citatet ovan, och det mer patetiskt drabbande, men texten är för glättig, för osäker, för ironisk: lite som Filip själv när man tänker efter, trevlig att hänga med på kvällskvisten, men kanske ingen man saknar om man skulle vakna upp ensam morgonen därpå. Och det är ju just det som är problemet, både Filips och bokens – och den här generationens – tycks Daniel Åberg vilja tillägga.
Kommentarer
Artikeln har inga kommentarer ännu, bli först med att lämna en egen kommentar