Pladdrets totala motsats
Bildmaterial
Det är Ales/ Sömnlösa
Jon Fosse
Översättning Urban Andersson
Bonniers
boken. Dagens Nyheters teaterkritiker Leif Zern har sagt att Jon Fosses pjäser ofta är lika meningsfulla att läsa som att se spelade på scen. Man skulle också kunna säga att det ibland är rätt meningsfullt att läsa Fosses prosalitteratur som en förberedelse för att förstå hans dramatik. Det är Ales från 2004 är en novell och inte en pjäs, även om man kan tro det när man läser replikskiften som detta:
”Jag tänker inte på något, säger Asle
Inte på något, säger Signe
Nej, säger Asle
Jag tänker inte på något, säger han
Jag bara står här, säger han
Du bara står där, säger Signe
Ja, säger Asle”
Stilgreppen är gemensamma för prosa och dramatik. Variationerna, omtagen, den stränga reduceringen och repetitionerna. Det skenbart förenklade svävar över en mytisk urgrund. Mannen och kvinnan som arketyper är en påfallande del av fosseismen. Men också den kärva naturen på Vestlandet, där naturformationerna och hemmen bär namn som är reducerade till företeelsen de benämner: Fjället, Fjorden, Viken, Båthuset.
I ett asketiskt, prövande men också vackert landskap behövs inga onödiga utsmyckningar. Det är Ales tycks handla om en ödesförbannelse. Om en släkt på en gård intill fjorden, där havet regelmässigt tar manliga medlemmar med några generationers mellanrum, och där kvinnorna sörjer livet igenom och frågar sig vad han skulle ut på fjorden att göra. (Samma dilemma återfinns i pjäsen "En sommars dag", mannen där heter för övrigt också Asle).
Man kan läsa novellen som en gestaltning av konflikten mellan manligt egensinne och kvinnlig omsorg. Men den får också en mytisk och mystisk klang därför att alla släktens medlemmar tycks vara närvarande i ett och samma nu. Om de är spöken, minnesbilder eller projektioner är egentligen oväsentligt. Det historiska avståndet är utplånat, kanske av sorgen, kanske av kärleken, kanske av de osynliga makter som binder samman öden. Eftersom han är påverkad av gnosticismen har Fosse inga problem att se tiden som en helhet.
De döda är en del av naturen, likaväl som fjordens obarmhärtiga vågor. Som en ren parafras på en myt framstår novellen Sömnlösa från 2007. Och inte vilken myt som helst, utan den om ett ungt par, där kvinnan är gravid, som förgäves söker ett natthärbärge i en ogin stad. Men här heter staden förstås inte Bethlehem utan Björgvin: Bergens gamla vackra medeltida namn. Och berättelsen är sannerligen inte en from helgonlegend, utan tvärtom en ganska mordisk historia om vad den medellöse och utstötte tvingas ta till för åtgärder för att överleva. Det fattiga är långtifrån saliga. Ett litet luttrat replikskifte låter nästan marxistiskt:
”Det är bara så, det är vissa som äger, och vissa som inte äger, säger hon
Och de som äger bestämmer över dem, oss, som inte äger, säger hon
Det är väl så, säger Asle”
Gestalterna i Fosses korta berättelser har relativt fylliga bakgrundshistorier. Det har de inte alltid i pjäserna, där de mera framstår som anonyma representanter för en arkaisk kvinnlighet respektive manlighet. Parförhållandets gåtfulla beroenden och bindningar, ett tema som varieras i det oändliga i pjäserna. Här tillhör de släkter och långa sammanhang, vilka i någon mån förklarar deras handlingar och öden. Det är tydligt, enkelt, renskalat och skönt i sin milda grymhet, och så fullkomligt fritt från cynism och ironi att det mesta av samtidslitteraturen framstår som tomt pladder i jämförelse.
Kommentarer
Artikeln har inga kommentarer ännu, bli först med att lämna en egen kommentar