Tillbaka till framtiden
I dag utkommer Henrik Brandão Jönssons bok om Brasilia – huvudstaden som skapades som en utopisk dröm för femtio år sedan. Jörgen Andersson följer de arkitektoniska spåren mellan dröm och verklighet.
Bildmaterial
Fantasiön
Henrik Brandão Jönsson
Atlas
Utkommer i dag
BOKEN. Brasília – Brasiliens huvudstad som i år fyller femtio – kom till när socialdemokraten Juscelino Kubitschek infriade ett vallöfte om att flytta huvudstaden från Rio de Janeiro till inlandet om han vann presidentvalet 1955. Det var ett sätt att lösa flera dilemman, framför allt konkurrensen mellan Rio och São Paolo och hur man skulle få det inre av det väldiga landet mer delaktigt i nationen.
Brasília växte fram ur intet mitt på savannen. Lucio Costa, vars förslag till stadsplan vunnit arkitekttävlingen, ville skapa en modernistisk utopi – en strikt funktionsseparerad stad som genom sin utformning upplöste klassamhället. Han gav stadsplanen formen av ett flygplan, där vingarna utgjordes av bostadssektorer och där kroppen blev ett monumentalt stråk av officiella byggnader, banker, köpcentra och hotell.
Två korsande vägar, Monumentalaxeln och Motorledsaxeln, blev kommunikationslederna mellan sektorerna. Arkitekten Oscar Niemeyer gav byggnaderna en djärv utformning i betong. Allt, från stadsplanen till bostadshusens placering och utformning, gick i den europeiska modernismens och framför allt läromästaren Le Corbusiers anda.
Henrik Brandão Jönsson – bosatt i Rio och verksam som bland annat Sydsvenskans Brasilien-korrespondent – berättar i reportageboken Fantasiön om sina första intryck av Brasília som en helt död plats, där det typiskt brasilianska, livliga gathörnet inte existerar och det innebär stor möda för honom att från hotellet i hotellsektorn leta sig fram till en bit mat och en öl.
Vännerna i Rio finner honom smått galen som tar för vana att stanna kvar några dagar extra i huvudstaden i samband med sina resor dit. Vem vill åka dit, om man inte absolut måste?
Jönsson ser framför sig ett mindre reportage om den bisarra staden utan trottoarer eller gatunamn (invånarna har kodliknande adresser som SQS 415 F 303). Den fascination han istället utvecklar gör att projektet växer och blir till en nyfiken och efter hand allt mer initierad resa in i det okända.
Henrik Brandão Jönsson upptäcker mycket, i nuet och i platsens historia. Först och främst att arkitekternas utopiska dröm inte slagit in. Istället har det klassindelade och segregerade Brasilien här reproducerats med full kraft.
Eftersom stadsplanen med sin omgivande obebyggda zon utsetts till världsarv av UNESCO hålls de fattigas satellitstäder på betryggande avstånd. Överklassen å sin sida har mutat sig till och bebyggt kringlandets attraktivare områden. Istället för att bli en symbol för demokratin har Brasílias själva utformning och placering underlättat för den styrande och korrumperade politiska klassen att hålla fast vid sina privilegier. Och trafiken har förstås blivit ett helvete, dessutom.
Jönsson hittar mycket misär. I satellitstäderna finner han samma brutala, gängstyrda verklighet som i favelorna i Rio. Han besöker exklusiva köpcentra där man placerat vakter för att förhindra unga människor att ta sitt liv genom att slänga sig ut från översta våningen mot stengolvet.
Brasília är hårdrock, punk och emo. Samban lyser med sin frånvaro. Efter hand hittar han också det som bryter det strikt inrutade, det han kallar den brasilianska verkligheten. En slaktare som ordnar gatufester i sitt kvarter och förser busshållplatser med böcker, så att pendlarna ska få en chans att upptäcka det han själv en gång gjorde, nämligen läsandets nöje och frigörande kraft. En svensk ambassadfixare som känner till alla de bästa, illegalt uppsmällda gatustånden bland betonghusen, där man faktiskt kan få ett grillspett och en öl.
Med reporterns frihet rör sig författaren mellan favelan och maktens boningar. Han har ett skarpt öga för den belysande kontrasten.
Scenen där han besöker den åldrade, lomhörde och fortfarande inbitet kommunistiske Niemeyer på hundraårsdagen – i dennes exklusiva villa i skogen utanför Rio – för att fråga vad arkitekten nu tycker om sin skapelse, är storslaget underhållande och talande.
Henrik Brandão Jönsson har en förmåga att lyfta sitt resonemang till en övergripande diskussion om politik och hållbar utveckling.
Han är också öppen med sina ibland starka reaktioner på det han upplever, och den indignation han känner inför maktmissbruk och övergrepp.
Det är ingen kyligt objektiv journalistik vi serveras. Just därför mycket bra journalistik.
Kommentarer
Artikeln har inga kommentarer ännu, bli först med att lämna en egen kommentar