Ett plockbord av samtidskritik
40 minus
Pernilla Glaser
Albert Bonniers Förlag
Utkommer i dag
BOKEN. Sätt ett finger i luften och känn vart vinden blåser, skriv en roman om det. Hur det rör sig bland köpstarka trettioplusare, nej förlåt, fyrtiominusare menar jag, hör vad det talas om i kretsarna runt omkring dig om just du, som jag, är i den där åldern i den här tiden i den här karriären i den här röran av ungar och hundar, nej inte hundar, men barnen, utbildningen, jämställdheten, designmöbeln, hör hur de bråkar där bredvid dig på parmiddagen, skriv en till. Se hur oj vad full han blev, och snart kommer nog också tårarna. Har vi blivit så ytliga mitt i all kärlek? Vad har vi pratat om idag, har det rört sig i grytan eller står det stilla? Är det någon som vågar bryta normen, hallå där inne i medelklassidyllen, tar ni emot oss om vi faller?
40 minus handlar om Emma och Jimpa. Arkitekter i Stockholm, barnlösa och ofantligt cyniska och tömda på kärlek. De har tappat bort varandra på vägen mot det gemensamma projektet barnfamilj. Barnlösheten stigmatiserar dem i bekantskapskretsen och tvingar in deras förhållande i en svart gränd där sex på bestämda tider, väntan och oro äter dem inifrån. Jimpa flyr in i jobbet, Emma frossar i självkritik och svartsjuka. Det finns inga ljuspunkter. Det finns bara deppiga samtal om förhållandets vara eller icke vara, och däremellan några håglösa tankar om arkitektur.
Det finns en klassproblematik också, och ett duktig-flicka-syndrom som ligger och pyr. Det finns en könskamp, det finns en kritik av normaliteten och av konsumismen och av egocentrismen, det finns litet av varje, ett litet plockbord av samtidskritik. Det är störigt.
Pernilla Glaser vill röra runt i grytan men varför tar hon en sån liten liten tesked istället för stora sleven? Hennes nya bok "40 minus" gör det som Glasers romaner brukar göra: tar tempen på samtiden men vågar inte vara lars norénsk termometer i dess röv, utan smetar med idominsalva och försiktigt försiktigt, det blir bara trettiosju grader hur man än vrider och vänder på den här prosan. Glaser är bra på att gestalta livsstilsångest, men någonting går runt runt. När Emma sörplar i sig livsvisdom från städerskan Kriss passar det som hand i handske i hollywoodputtret och då har nog alltsammans motarbetat sitt eget syfte.
Kommentarer
Artikeln har inga kommentarer ännu, bli först med att lämna en egen kommentar