Levande sanning
Henrik Petersen vrider och vänder på perspektiven i Thomas Bernhards "Gamla mästare" som i dag utkommer på svenska. I kväll har också Stadsteatern premiär på "Thomas Bernhard: I tredje person" som recenseras i söndagstidningen (eller kan läsas på hd.se redan i morgon).
Bildmaterial
Gamla mästare
Thomas Bernhard
Översättning: Jan Erik Bornlid
Tranan
BOKEN. Det brukar talas om Thomas Bernhards repetitiva stil. Men Thomas Bernhard upprepar sig inte. Jag ska visa er vad en upprepning är! Jag ska visa er vad en upprepning är! Bara en klåpare till kritiker påstår bara något så tomt och intetsägande och värdelöst för läsaren, som att Thomas Bernhard upprepar sig. Thomas Bernhard upprepade sig aldrig.
Slå an ett ackord på ett musikinstrument, slå samma ackord igen – klangen av första anslaget lever kvar i minnet: Har du då ”upprepat” dig? Ett ord är ett ord, men ett ord använt som en ton, eller till och med som ett ackord, i en berättelse hos Thomas Bernhard, fungerar annorlunda än vad ett ord gör normalt. Det gör något annat än hänvisar i sak.
Låt mig ta ett exempel, från romanen Gamla mästare – nu utkommen på kongenialt enveten svenska av Jan-Erik Bornlid. Drygt hundra sidor in i boken talar dess huvudperson, enstöringen Reger om den bänk han sitter på intill slutet. Bänken i Bordone-salen på Konsthistoriska museet i Wien, som han tre-fyra timmar varannan dag ockuperar sedan trettio år (!):
”… jag kan inte göra något annat, redan när jag vaknar därhemma tänker jag att jag snarast möjligt måste sitta på Bordone-salsbänken för att inte råka i förtvivlan; om jag en gång inte kunde sitta på Bordone-salsbänken vore jag den mest förtvivlade människan…”
Ingen tar miste på värdet för Reger att få sitta på denna bänk. Den mångfaldiga återkomsten av själva bänkens namn – femtioelva gånger på en sida – skapar en annan förståelse för mannens envishet, än om vi bara fått det rakt berättat. Känslan av bänken tränger sig på oss. Vanan blir läsarens. Illusionen uppstår av en tid, en levande tid.
Men nu kommer det viktigaste. Om ni tycker jag låter tjurig, lyssna då på kulturkritikern Reger:
”Till och med den tjocke stinkande Bach vid Thomasorgeln var bara en löjeväckande och ytterst pinsam uppenbarelse, det är odiskutabelt. Nej, nej, konstnärerna, och det må vara de viktigaste och så att säga största, är inget annat än kitschiga och pinsamma och löjeväckande…”
Under en timme hinner den åttioårige gubben på bänken diskvalificera det mesta av mänskligheten, särskilt konsten. Reger hatar allt mellan jord och sol – nej förresten, han hatar solen också! – och ger alla nergöranden samma omsorg som kärleksförklaringen till sin bänk.
En enda replik kan vara i tjugo-trettio sidor. Och han behöver inte ens upprepa sig! Att han, okej då, gillar att upprepa vissa ord, hör även det till. Den kvantitativa orimligheten är det viktigaste elementet i den tradition som Bernhard när allt kommer omkring starkast knyter an: den rabelaiska grotesken.
Skillnaden är de större autenticitetsanspråken. Inget är så viktigt för Thomas Bernhard (1931-1989) som uppgörelserna med uppväxtens ”nationalsocialistisk-katolska” Österrike och det samhällets reproduktioner, vilka är som uttryckligast i hans självbiografiska romansvit. Det rasar fram även i ”Gamla mästare” från 1985, men huvudtemat blir här ett annat: Vår kulturs totala sanningsanspråk, som återspeglas i vår syn på konsten. Hur även detta har del i Europas brinnande skuld.
Thomas Bernhard ansåg sig behöva den groteska satiren för att skriva realistiskt. Också därför blir det fel att tala om Bernhards ”upprepningar”. Bernhard upprepar sig inte. Han insisterar. Vrider perspektiv. Små skiften, preciseringar, återförenklingar, som visar på många möjliga varianter av till exempel en barndomsbetraktelse. Så att den liknar vadå? Som med bänken: ett tillstånd. Och närmare bestämt: en sanning.
Hos Bernhard får dessa svartkomiska tricks allvaret hos en ständigt möjlig historieförnekelse. Som den groteska satiren gycklar sin egen smädelseform lika mycket som sitt föremål, så går den överdrivna betraktelsen hos Bernhard varvet kring sin egen negation och betraktar sig själv med en vederläggares ögon. Och står där likväl sedan igen. Studsar tillbaka i läsarens åsyn. Som Thomas Bernhards levande sanning.
Kommentarer
Artikeln har inga kommentarer ännu, bli först med att lämna en egen kommentar