Mörka pusselbitar
För mer än 50 år sedan debuterade akademiledamot Kjell Espmark som poet. Nu utkommer ett urval av hans produktion fram till i dag – gjord av författaren själv. Kristian Lundberg hittar en humanism bortom politiska pamfletter.
Bildmaterial
Det enda nödvändiga Dikter 1956-2009
Kjell Espmark
Norstedts förlag
boken. Det är möjligt att vi får söka oss fram till dikten genom omvägar, genom dolda nyckelord som vi avkodar - mirakel är ett sådant ord, ett emblem som alls inte är statiskt utan som skiftar i betydelse beroende på sammanhanget - ett begrepp som det går att genomlysa. Det är också det ord som på flera olika sätt kan sammanfatta Kjell Espmarks författarskap. Det finns också i hans senare diktning en slags iskall häpnad över världen – och ett behov av att definiera och särskilja denna häpnad.
Espmark skriver om det som är det basala; aldrig det som är okomplicerat. Kjell Espmark utkommer nu, lagom till åttioårsdagen, med en fyllig urvalsvolym, Det enda nödvändiga – en volym som sträcker sig från debuten 1956 och fram till vår samtid. Espmark är född 1910 och en av de arton i Svenska Akademien.
Författaren har själv, efter vad jag kan förstå, gjort urvalet till samlingen. Det är fylligt; men det finns ändå en del att invända mot den begränsning som Espmark gör sig skyldig till, enbart en enda dikt från debuten "Mordet på Benjamin" finner nåd:
Utur havet uppsteg, västnorden efter,
svarta, förfärliga moln.
Vi slog läger bortom Duved sist.
Aldrig fann jag sådan kroppsens nöd.
Elden på seldon nyttjade intet.
Gåendes än hit än dit, med bortfrossna armar
efter lukten av hästpiss, vilse i snöyran. Vem var du som kom i mörkret
ropandes om skuld?
Våren har likstank och vargar.
Lång-Olofs Ragnhild hämtade några
uti en foderskrinda.
Det anmärkningsvärda med denna dikt är naturligtvis rörelsen i den – att dikten lyckas med konststycket att vara både delaktig och avskild. Den existentiella frågan finns där redan från början – som fråga och aldrig som svar.
Det blir allt mer uppenbart i de senare samlingarna: "Vem var du som kom i mörkret,/ropande om skuld?"
Ja, vem var det? Espmark kommer inte med svaret; det är inte hans uppgift. Han är den som står utanför. Den som lägger samman de mörka pusselbitarna.
Espmark skriver själv i sitt avslutande efterord: "Denna bok heter inte samlade dikter. Dels är min poetiska produktion förhoppningsvis inte avslutad, dels skulle ett sådant verk framträda med andra pretentioner än detta urval. Här har jag velat samla de dikter jag själv känner för vid en återblick."
Det kan vara en vansklig metod. Författarens bild av den egna produktionen brukar skilja sig från läsarens. Espmark har varit trogen sig själv. Det finns ett djupt humanistiskt drag som blir tydligare och tydligare. En humanism bortom politiska pamfletter och banderoller, ett slags de dödas bok:
Mitt namn är borta
men jag tror att jag kom från Washington.
Vad jag vet är att jag stod på knä.
en sköld för de utsatta i Rafah,
när en israelisk bulldozer kom mot mig,
Jag skrek en bön om besinning.
Men han saktade inte ett ögonblick,
förvandlade mig till en fläck i historien,
en envis fläck mina landsmän
besvärat gnuggar och gnuggar.
Espmark har ett språk, som sällan – för att inte säga aldrig – låter sig anpassas efter trend eller attityd.
När ett språk föds
finns allt som en dag ska sägas
som en klåda under gommen.
Herdarna som hukar kring elden
och prövar ett läte för detta som värmer
känner en hel litteratur i munnen
men har svårt att ta den på allvar.
I de senaste samlingarna har döden allt mer tagit plats och det är en svindlande tyngd som lösgör sig.
"Det enda nödvändiga" är en storslagen och rik volym som sätter det mesta av den samtida lyriken på undantag.
Kommentarer
Artikeln har inga kommentarer ännu, bli först med att lämna en egen kommentar