Laglösa dikter och mutationer
BOKEN. Det börjar med ett ”WHUKK” och slutar med en serie nollor och ettor. Däremellan förekommer ett aktningsvärt antal förklaringar, bestämningar, utläggningar, preciseringar och fastslaganden som knappast gör någon klokare. Varje stycke inleds med den förnumstiga frasen ”det vill säga” som lovar så mycket och säger så lite. Det vill säga allt och inget om det mesta, åtminstone när uttrycket hamnat i Pär Thörns händer. Närmare bestämt i den sjunde boken av denne produktive författare som obekymrat rör sig mellan det opretentiöst konceptuella och anspråksfullt flamsiga.
Alltså, Land skall med lag byggas är ännu en bok i det odefinierbara gränsland mellan dikt, prosa, rapport och upptåg där Pär Thörn är en trägen odlare. Eller kanske snarare flitig kugge i maskineriet, nördigt besatt som han är av det byråkratiska, pedantiska och metodiska, av allt som liknar manualer, protokoll, inventarieförteckningar och kataloger. Det är framförallt formen som lockar, ordningen och redan, de språkliga system som vill organisera och klassificera, de lagar som vill bygga land och formulerar sig med myndiga ”skall”. Och som fler än en samtidspoet tycker det är skoj att leka med.
Om landet är byggt av lag, så är Pär Thörns poesi byggd av en salig blandning meningslösa listor, bredbenta definitioner, förryckt systematik, nippriga konspirationsteorier, förunderliga fakta, osnutna skrönor och makalösa mutationer. Här ger det ena det andra i associativa språng, de mer förvirrande än klargörande förtydligandena hakar i varandra och rusar iväg med en logik som möjligtvis existerar bakom de egensinniga nyckerna. Diktjagets exakta position fastställs − i en från soptippen hämtad fåtölj i en lägenhet på Amiralsgatan i Malmö − men det gör honom knappast pålitligare. Den torra sakligheten och prudentliga redogörelsen är som alltid absurdistens bästa vän.
Tvärs genom boken löper en mittlinje som delar varje sida i ett över och under. Det bryter upp läsningen och inbjuder oss till att tolka in ett samspel mellan utsagorna som kanske inte alltid finns där: man väntar sig ett facit och får ytterligare en förveckling.
Bland matrecept, morsekoder, frågeformulär och svenska nationalsången hittar man en spions bekännelse, en dikt på Tintin-språket syldaviska, hänvisningar till Håkan Nessers deckare och otaliga definitioner av läsaren: alltifrån en ”person som sätter sig i brasans sken” via en ”person som tämligen lätt bländas av det vita papperet” till den ”som läser detta exakt just nu”. Till höjdpunkterna hör en miniessä om futuristernas kulinariska estetik.
Thörn går en inte alltid vingelfri balansgång mellan fiffiga infall och studentikosa spratt. Jo, visst kan det vara kul att lattja med tangentbordet: ”¿’ô:8vÖXך>¶zÏZÛ” (nä, mer än så orkar jag inte citera, men jag kan i alla fall konstatera att sånt inte skrivs i en handvändning) – för författaren, vill säga. Och idén att infoga pressbilder på centerpartistiska riksdagsledamöter uppfattar jag som ett utslag av en nedlåtande generationsironi som jag är rätt så trött på.
Själv är jag mest förtjust i när styckena glider iväg och svävar ut i mer eller mindre bisarra berättelser, som den gravt paranoida övervakningsrapport som radar upp intetsägande information om en av allt att döma medelmåttig medborgare.
Nog har Thörns bok en systemkritisk potential, men egentligen säger den kanske inte så mycket mer om lagar och land än att de är roliga att driva med.
Vilket räcker gott och väl för en stunds underhållande strövtåg i ett laglöst diktland.









Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus