Med nerverna på kroppen

I James Ellroys universum regerar paranoia och universell orättvisa. Mats Kolmisoppi har läst hans mastodontroman "Oroligt blod".

BOKEN. I James Ellroys maniska prosa förvandlas världen till en Hobbesiansk mardröm. Ett allas krig mot alla, fullt av svek, lönnmord, ultravåld och konspirationer. Inte minst en allomfattande rasism genomsyrar och påverkar människornas vardag i romanen Oroligt blod, den avslutande delen i Ellroys trilogi ”Underworld – USA”.

Ett häftigt värdetransportrån i början av 60-talet. Gröna smaragder och bläckskadade sedlar cirkulerar bland den svarta befolkningen i Los Angeles. Den sadistiske snuten Scotty Bennett, med antalet döda under bältet broderat i flugan, är besatt av att lösa kuppen. När han inte misshandlar svarta, super eller knullar – det vill säga.

Några år senare: Vi befinner oss i en turbulent tid. Kennedybröderna är borta. Dr King har gått till de sälla jaktmarkerna. Svarta pantrar demonstrerar på gatorna. Vänsteraktivister spränger statyer och protesterar mot det korrupta systemet. När de inte ingår oheliga allianser med FBI och har oklara kopplingar till smaragdkuppen – det vill säga.

Genom över sjuhundra staccatostastammande och dexedrinstinna sidor som ger känsla av att alla lever med nerverna på utsidan av kroppen, får vi följa ett antal män på väg mot undergången. Här finns den unge fluktaren och opportunisten Crutch, hemligt besatt av att lösa rånet. Hängiven kommunisthatare som snart ska skalpera Castrovänliga kubaner. Den högt uppsatte FBI-agenten Dwight, konspiratör och torped av nåde. Förälskad i dubbelagerande vänsterkvinnor med dunkelt förflutet. Den senile Hoovers högra hand. En driven taktiker med makt att flytta spelpjäser på historiens schackbräde.

I Las Vegas opererar Wayne Tedrow jr. Kemist, korrumperad ex-snut, mördare av svarta. Förbindelselänk mellan vansinnesrasisten Howard Hughes, mäktiga kasinoägare med förmåga att driva fram Nixon till makten, och presidenten i Dominikanska republiken. När han inte bedriver efterforskningar om den man som slapp undan med livet i behåll under den beryktade smaragdjakten – det vill säga.

De är märkligt lika varandra dessa män. De bedriver efterforskningar, upprättar arkiv, försöker koppla ihop punkter för att få världen att hänga samman. Det är lätt att misstänka att de allihop är biografiska delar i en sammansatt författarpersonlighet. Att Ellroy genom att skildra konspirationsteoretikernas våta dröm får tillfälle att utforska en persona som på grund av motgångar och mötet med den genomkorrumperade världen till slut söker bot och bättring. Dessa tänkande högermonster drivs rakt in i depressioner och panikångest. När de inte längre kan bära ansvaret på sina axlar helomvänds de. Rasister blir humanitärer. Giriga högerspöken kämpar för kommunistisk revolution.

Men en sak är säker i Ellroys Hades, världen är summan av en konstant och universell orättvisa som ingen människa har möjlighet att rå på. Kanske finns det ett ljus i form av den personliga kärleken till nästan, en sentimental dröm om själars sammanflätning. Men när det kommer till kritan är alla utbytbara, allas strävanden meningslösa. Diktatorer avbyter varandra. Pengarna vinner alltid i slutänden. Människans lott är att följa ödets nycker och att döva sig med så mycket sprit, droger och haitiska voodoodroger som möjligt för att på kemisk väg ingjuta en känsla av kontroll.

Det är skickligt, sorgligt och smart. En trovärdig dystopi som dundrar fram i hundraåttio kilometer i timmen. Men romanens största tillgång är samtidigt dess akilleshäl. Besattheten av konspirationer gör det nödvändigt även för författaren att sammankoppla alla lösa punkter till en sammanhängande karta över illdåd.

Och här framträder paranoians egentliga funktion i all tydlighet. I en oöverblickbar och ondskefull värld fungerar den nämligen som en försäkran om att allting egentligen är i sin ordning. Det finns en makt som styr och ställer. Det finns ordning och mönster. Det finns marionettspelare som kan avkrävas ansvar. På så vis blir världen mindre och mer begriplig, liksom Ellroys mastodontroman. Som förlorar sin laddning med varje förklarande koppling.

Översättaren David Nessle har gjort sitt bästa för att få den krängande och slangfyllda prosan att klinga och vrida sig fram över sidorna även på svenska. Det måste ha varit ett styvt jobb, som inneburit svåra val. I grunden har översättningen hamnat på rätt sida. Principen tycks ha varit att behålla de korta meningarna även på svenska. Men det märks att Ellroys associationsrikedom därmed har gått förlorad. Ibland som ett ofrånkomligt resultat av översättningsarbetet, ibland som rena missar i avlyssnandet. Att vissa översatta uttryck låter löjliga på svenska får man leva med. Allvarligare blir det när ursprungets associationskedjor skrivs ut i den svenska översättningen och därmed bildar grund för nya – inte avsedda – tolkningsmöjligheter. Nu har jag inte originalet att jämföra med. Men när Ellroy beskriver Howard Hughes medarbetare som ”Draculas tomtenissar” ringer varningsklockorna. Antagligen står det ”little helpers” i originalet, en dubbeltydig formulering där jultomten fortfarande befinner sig i sin fabrik på nordpolen. På svenska har han flyttat in i mötesrummet och fördunklat sikten. Det är synd. Men illustrerar kanske mest det faktum att Ellroys prosa hör till den komplicerade skolan.

Mats Kolmisoppi matskolm@gmail.com