Kroppsvätskornas höga visa

Eli Levéns uppmärksammade debutroman "Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats" utkommer i dag och får Jenny Högström att se ljus i balansen mellan förnedring och längtan.

BOKEN. Den dunkelt ljussatta omslagsbilden till Eli Levéns redan på förhand mycket uppmärksammade debutroman Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats, talar sitt tydliga språk. Ett fotografi av Bill Henson visar en naken ung man med huvudet tillbakakastat, händer som sticker fram ur mörkret bakom honom griper om hans huvud och ena axel – med all säkerhet en kärleksscen mellan två män, en penetrationsakt. I myten om Sankt Sebastian som också är utgångspunkt för boken, är martyren bunden och genomborrad av pilar.

Motivet har blivit mångfaldigt representerat genom konsthistorien; den bild jag själv kommer att tänka på är Pierre & Gilles vackra och kitschigt retuscherade porträtt från 1987, där helgonet framträder som gayikon i egen rätt. Så även hos Eli Levén, vars roman heller inte räds det ikoniska, kitschiga eller storvulna utan snarare ger sig hän. Ja, hängivenhet är ett nyckelord i sammanhanget.

Sankt Sebastian, helgon och martyr och den orädda, rakryggade kvinnogestalten Ellie – alla ryms i Sebastian Karlssons unga kropp. En kropp som liksom helgonet men långt ifrån pilarnas symbolik, genomborras gång på gång, och en kropp som också tycks rymma hur mycket som helst: fantasier, kroppsvätskor, självhat, kärlek, smärta, begär – och längtan, längtan, längtan. Att "uppgå i något större, något annat än sig själv".

I den enda intervju jag hittat med Eli Levén där han inte framställs som en främmande fågel (av Stefan Ingvarsson, i tidningen Mums) situerar och diskuterar författaren sina litterära förebilder och inspiratörer: Dennis Coopers "Närmare" är ofrånkomlig i sammanhanget, liksom J T Leroys "Sarah".

Levéns idé är lika enkel som den är radikal: att ta Coopers "tysta, stumma pojkar", "ta de sönderknullade och massakrerade", ta transan och truckerhoran Sarah, och låna dem alla en röst. Innan de fullständigt går under. Denna röst inkarneras alltså av Sebastian Karlsson, en fladdrande fjäril på Stockholms natthimmel, en "pojktant" som hoppfull och drömmande halkar omkring i spyor och sperma med färgglada strumpbyxor, rädslan liksom utanpå kroppen och sexualiteten som en ständig tillflyktsort. En plats att vara på, att uppgå i. Att bli till på.

Här är sexualiteten på en gång identitetsmarkör och en pågående identitetsprövning.

Och säga vad man vill om den queerkulturens och gaykulturens promiskuitet och polyamorösa konstellationer som ofta förlagts till det offentliga rummets källarlokaler och buskage – också här finns ett underliggande regelverk, sunkiga maktrelationer, övergrepp etc, vilket tydligt framgår i Levéns roman: "Man bör finna en roll och spela den bra." Men det finns också en öppenhet kring sexualiteten som är otroligt befriande. En granskning.

Vad som framförallt slår mig under läsningen av "Du är rötterna..." är att svenska samtida romaner som utspelar sig innanför den heterosexuella tvåsamhetsgränsen – vilket vill säga de allra flesta – sällan prövar eller analyserar eller ens SKILDRAR sexualiteten på långt när så fint och intressant och ingående som här. Det är som att det annars finns en konsensus om vad man gör eller inte gör, får eller inte får, och så drar man ner den pseudoäktenskapliga gardinen bakom vilken allt egentligen kan hända. På sätt och vis är det en enorm förlust av kunskap om vår tid och ett fattigdomsbevis för den svenska litteraturen.

Hos Eli Levén råder det dock inga tvivel: det är kroppen som är både föremålet och skådeplatsen: "Snart sluter du dina ögon och spelar upp ditt liv på dina ögonlocks svarta, varma duk. Sebastian, vad tänker du på? Livet rinner ur dig och alla dina älskares blod är i ditt blod." Men "själv äcklas Sebastian av att ha en kropp, att ha blodet ständigt nära inpå skrämmer honom. Rätt vad det är kan kroppen erodera och brista och innehållet välla ut över honom och hans favoritkläder."

Att befinna sig på bristningsgränsen, ständigt öppen, exponerad och utsatt – verkar rent ut sagt skitjobbigt. Vad gäller Sebastians dragning till destruktiva förhållanden (med till synes straighta män – det är intressant!), hans skärsår på armarna, hans antydda tonårsbulimi, med mera – finns det mycket i hans berättelse som annars bara skildras ur kvinnlig synpunkt, i synnerhet av svartsminkade tonårstjejer. Kopplingen självdestruktivitet och förhöjd livskänsla är annars rena rockmyten. Mitt i detta befinner sig pojktanten Sebastian Karlsson som härmed tar plats på den svenska litteraturscenen med besked.

"Du är rötterna..." är lika romantisk som den är realistisk. Eli Levéns språk rör sig lätt och associativt mellan rå realism och det överlastade och kitschiga, i hans vindlande utvikningar sammansmälter det solkiga, brutala och äckliga otvunget med det uppskruvat finstämda. Britney Spears, Jenny Tunedal och Sonic Youth fladdrar förbi på lika villkor. Och det är klart att det blir för mycket ibland.

Men till skillnad från Dennis Coopers pojkar, går Sebastian aldrig riktigt under. Han håller sig intakt genom smärta och förnedring – också med en gubbkuk långt ner i halsen kan han drömma vidare. Och han gör det.

Det är bara en av många saker som gör Eli Levéns bok om honom så fantastisk.

Jenny Högström jenny.hogstrom@hd.se042-489 91 40