Frimurarnas hemligheter
Peter Fällmar Andersson har läst en bok om de svenska frimurarna – en lika manligt dominerad som sluten värld.
Bildmaterial
Hertig Carl - en äkta frimurare.
Hertig Carl – och det svenska frimureriet
Dan Eklund, Sten Svensson och Hans Berg (red.)
Svenska Frimurare Orden/Forskningslogen Carl Friedrich Eckleff
--
boken. I USA sålde Dan Browns ”Den förlorade symbolen” över en miljon exemplar under det första dygnet. En bok om en allomfattande frimurarkonspiration är fortfarande ett strategiskt smart säljgrepp. Lika kittlande säljande blir det inte när frimurarna själva får skriva sin historia. Inga lömska konspirationer avslöjas. Inga blodtörstiga ritualer läggs i dagen. Några lustiga möteshattar får vi inte heller se.
”Det svenska frimureriet är en vital 275-åring”, skriver man i förordet och det är ungefär vad man vill ha sagt. Andemeningen är: vi mår bra här med våra hemlisar. På vägen passar man på att försöka restaurera minnet av Hertig Carl, som blev kung Karl XIII. I svensk historieskrivning en perifer sjukling, men bland frimurarna en hjälte som skapade ”Den svenska riten”, medlems- och mötesregler som gäller än i dag.
Riten kräver att varje frimurare är bekännande kristen och på det viset skiljer den sig från andra loger i världen där man nöjer sig med att medlemmarna tror på ett mer odefinierat Högsta Väsen.
Det tycks åtminstone inte vara en 275-åring med rekryteringsproblem. Frimurarorden har, enligt egen utsago, i dag 89 svenska loger och 15 500 medlemmar. Ändamåls-paragraferna har sett likadana ut sedan år 1800, men kanske en viss ödmjukhet smög sig in i på det nya årtusendet.
2001 strök man formuleringen om att verksamheten ”har till syftemål människosläktets förbättring”. Istället nöjer sig med att Orden ska ”främja religiösa, välgörande, sociala och andra därmed jämförliga kulturella eller annars allmännyttiga ändamål”.
Kanske den här boken också ska ses som en slags senkommen insikt om att varje organisation behöver skapa sig sin egen offentliga image i ett kommunikationssamhälle. 22 svenska frimurare – män, män och åter män – har skrivit lika många kapitel. En majoritet av dessa känns interna och är antingen komiskt snåriga i sina formuleringar eller underligt fixerade vid filosofiska och teologiska kullerbyttor. Intressantast är hur man kämpar för att frigöra sig från ockultism, mysticism och ärkekonservatism.
Karl-Axel Norberg är den ende som försöker bemöta något slags kritik i kapitlet ”Frimureriet – ett barn av upplysningen”. Han skriver att frimurarna redan från början mötts med “misstänksamhet” och ”ryktesspridning” och att det redan 1730 utgavs en skrift i England som ville ”avslöja” rörelsen. I Sverige ser Norberg litteraturhistorikern Martin Lamm, ledamot i Svenska Akademien, som roten till det onda. Lamm beskrev på 1920-talet frimureriet som en motpol till upplysningen och förnuftet, en sekt fylld av intolerans och vidskepelse.
I stora stycken är den här boken ett slags igelkottsförsvar mot Lamms bild – fortfarande stark i allmänhetens ögon. Karl-Axel Norberg vill göra frimurarna till upplysningens barn, ja han hävdar att frimureriet i själva verket var en väsentlig del av upplysningen.
Det är ur de medeltida skråna man härstammar och det är med borgerskapets skötsamma och filantropiska hantverkar- och köpmannaideal man fortfarande vill förknippas. ”Frimureriet hade en pionjärställning som företrädare för en borgerlig frihetskultur, som i sin tur lade grunden för den moderna samhällsutvecklingen”, skriver Karl-Axel Norberg. Han ser sig som medlem i en mysig, jämlik och tolerant diskussionsklubb för personlig utveckling. Inte en gubbig, ryggdunkande, vidskeplig sekt som kräver kristen tro och säregna ideal.
Så vad gör herrarna i sina mystiska loger egentligen? Tar strutar på huvudet, slaktar lamm och bjuder nya medlemmar på en irländsk julaftons-snurr? Om det får vi inget veta.
Själva logekvällen är en hemlis man stortrivs med. Motiveringen är att annars skulle varje ny medlems upplevelse förstöras. Logekvällarna ”måste helt enkelt upplevas på samma sätt som en teaterföreställning, en konsert eller en opera”, skriver redaktörerna Dan Eklund och Henrik Berg. Frimureriet som en överraskande show alltså.
Kanske med ännu häftigare 3D-effekter än ”Avatar”.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus