Biståndets labyrinter
David Isaksson läser debattboken "Kriskaravanen" och följer med på en resa genom svåra moraliska frågor kring biståndspolitikens brister.
Bildmaterial
Kriskaravanen Vinnare och förlorare i biståndsindustrins spår
Linda Polman
Översättning Per Holmer
Leopard förlag
Utkommer i dag
boken. Med mycket flit kan man åstadkomma en stor katastrof. Ta det här citatet ur en IMF-rapport från 2005: ”Den enda påvisbara effekten av biståndshjälp är det negativa inflytandet på mottagarlandets konkurrensmöjligheter och förskjutningen av medel och (utbildad) arbetskraft från den produktiva till den offentliga sektorn, dit hjälpfonderna koncentreras.”
Citatet finns i den holländska journalisten Linda Polmans debatt- och reportagebok Kriskaravanen. Där vill hon visa att humanitär hjälp inte bara är ett slöseri med pengar, utan att den dessutom ofta eskalerar och förlänger väpnade konflikter, göder korruption och håller kvar icke-demokratiska regimer vid makten.
Det handlar alltså om de karavaner av hjälparbetare i vita Land Cruisers som dyker upp vid varje humanitär katastrof. Polman berättar om hur de största NGO:s (Non-Governmental Organisations, icke-statliga organisationer), som till exempel Röda Korset, utnyttjas av stridande parter och hur rebeller använder flyktingläger som baser för att vila upp sina soldater.
"Kriskaravanen" tar upp en mängd aspekter av humantär hjälp. Ett kapitel ägnas åt MONGO:s, (My Own NGO), alltså små NGO:s, inte sällan kopplade till amerikanska kyrkor, som samlat in pengar för någon sak de ansett särskilt behjärtansvärd. Deras beteende är ofta okunnigt och kolonialt, enligt Polman. Sedan diskuteras hur medierna i sin rapportering är beroende av och okritiska till NGO:s och därefter handlar det om korruptionen i Afghanistan.
Viktiga ämnen, men är de verkligen uttryck för samma typ av missförhållande? Vilket är sambandet mellan en amerikansk pastor som utan hennes föräldrars vetskap tar en flicka från Sierra Leone till USA och privata företag i Afghanistan som för biståndspengar bygger en väg till ingenstans (om de nu bygger någon väg alls)?
"Kriskaravanen" kan läsas som liberal motsvarighet till Naomi Kleins "Chockdoktrinen". Om Klein är alltför konspiratorisk så undviker Polman att göra strukturella analyser. Hon räknar upp hjälpprojekt som gått fel (det finns många att välja på), men hennes argument är ofta anekdotiska. Ett exempel; Polman menar att humanitär hjälp eskalerar konflikter. Om parterna bara använder tillräckligt mycket våld så kommer hjälppengar som de stridande får del av. Som bevis anför hon att en rebell hon träffat i Sierra Leone sagt: "War betyder ’Waste All Resources’. Slå sönder rubbet. Sedan kommer ni [väst] och lagar det.”
Därmed är saken biff för Polman. Har en påtänd bysoldat i hiphop-mundering sagt det så måste det förhålla sig så.
Det finns också saker i "Kriskaravanen" som är helt uppåt väggarna. Polman påstår att halva världen ansåg att falangisternas massakrar i flyktinglägren Sabra och Chatila i Beirut var berättigad. Verkligen? När såg du senast någon seriös debattör argumentera för det? Massakrerna ledde ju dessutom till att Ariel Sharon fick avgå som försvarsminister.
Min egen uppfattning är dock att många av "Kriskaravanens" iakttagelser om humanitärt bistånd är riktiga. Den brittiska medicinska tidskriften Lancet riktade samma kritik som återfinns i Polmans bok mot hjälporganisationerna i Haiti efter jordbävningen. Man menade att hjälpinsatserna inte styrdes av de drabbades behov utan av organisationernas vilja att synas i medier eftersom det ger pengar. I en artikel i Guardian berättas om hur vid ett tillfälle hundra brandmän och andra räddningsarbetare från fyra olika länder jobbade med att dra fram en kvinna ur ruinerna, en räddningsaktion som tog tolv timmar. Amerikanerna ville använda en helikopter för att flyga henne till sjukhus. Samtidigt hade människor några kvarter därifrån bara smutsigt vatten att dricka.
Att många medier har ett alltför okritiskt förhållande till biståndsorganisationer är det som "Kriskaravanen" mest övertygande lyckas visa. Konkurrensförhållande som råder mellan organisationer är ofta direkt skadligt och när Polman talar om behovet av samordning finns ingen anledning att försöka argumentera mot henne.
Hon påpekar att vi rätt att säga nej till att skicka bistånd (det gör vi förstås hela tiden om inte annat passivt) och att det är ett alternativ som måste diskuteras. Om en hjälporganisation göder korruption och hindrar ekonomisk utveckling, men samtidigt lyckas borra en brunn. Hur ska insatsen då bedömas? Om två miljoner kronor bara ger fem personer bromsmediciner, är det bortkastade pengar?
Det är svåra frågor, men Polmans exempel rymmer ingen komplexitet. I de fall hon tar upp kan man inte säga annat än nej.
"Kriskaravanen" är alltför svag och godtycklig i sin argumentering. Polman säger sig inte vilja avskaffa bistånd, avsikten med boken är istället att starta en debatt.
Gott så, men då hade en mer resonerande och välunderbyggd text varit bättre. Tittar man på de nätsidor där "Kriskaravanen" omnämns tycks de flesta använda den för att stärka uppfattningar de redan hade.
Alltså ogillas den av biståndsvärlden och älskas av dem som vill avskaffa bistånd. Inte mycket till debatt.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus