Evolutionen vs kreationen

Richard Dawkins ”Så gick det till” är inte bara en populärvetenskaplig redogörelse över evolutionsteorin, utan framför allt ett angrepp på alla evolutionsförnekare. Jenny Maria Nilsson har läst en riktig bästsäljare.

Boken. ”Varför syns Näcken så sällan till numera i våra svenska vattendrag?” En biolog sa vid något tillfälle att en debatt under den rubriken vore mer seriös än motsvarande om kreationismen, det vill säga den lära som menar att en gudomlig kraft skapat universum. Många biologer vägrar diskutera med kreationister, för varför ska de ägna sig åt något som varken har med biologi eller med vetenskap att göra?

Så tänker inte evolutionsbiologen och författaren Richard Dawkins som har varit i en livslång strid med religiösa fundamentalister. Han kan inte och vill inte ignorera att hälften av USA:s befolkning tror att dinosaurier och människor levt sida vid sida eller att skolor slutar undervisa i evolutionsteori för att inte stöta sig med religiösa grupper.

Så gick det till har översatts till svenska av Margareta Eklöf. I flera engelskspråkiga länder gick den upp på bästsäljarlistor när den utkom i september förra året. Boken är både en populärvetenskaplig text som redogör för evolutionsteorin och ett angrepp på evolutionsförnekarna där Dawkins samlar 4,5 miljarder års bevis och rullar det som ett stort bowlingklot mot religiösa dogmatiker.

Det har han nu inte mycket för. Evolutionsförnekare agerar liksom förintelseförnekare utifrån andra grunder än logik. Sedan Clapham-institutet, en kristen tankesmedja, instiftades i Sverige år 2008 har vi fått en central för kristna fundamentalister. I en debattartikel aktuell på Newsmill, skriver tre medicinskt utbildade herrar från detta institut att om Darwins evolutionsteori hade framförts i dag skulle den inte accepteras, då den inte är evidensbaserad – trams, givetvis. Herrarna från institutet tillhör samma falang som Wendy Wright, en annan amerikansk högerkristen. ”Så gick det till” innehåller en utskriven debatt mellan Dawkins och Wright. Oavsett vilka bevis Dawkins ger för utvecklingsläran så upprepar Wright ”det finns inga bevis”. Även om Claphaminstitutet har samma trovärdighet som shampooreklamens ”vitamininstitut i Schweiz”, så innebär dess tillkomst att evolutionsförnekarna nu har en plattform.

Bertrand Russell, brittisk filosof och pacifist, skrev i mitten av 1900-talet: ”Möjligen står människan på tröskeln till en guldålder; men då är det nödvändigt att första hugga ner draken som vaktar vid dörren och den draken är religion.” Dawkins har ägnat sitt liv åt att nedgöra draken, för att så möjliggöra den frihet och moraliska resning som i alla fall jag hoppas är vårt arv.

Har då inte människor rätt att leva i en livslögn? Jo, om den är frivilligt vald och inte innebär skada och förtryck för andra. Om så vore kunde kreationisterna leka sin lek i vårt sekulära samhälle, där de vetenskapligt befinner någonstans mellan aurafotografi och läsning i kaffesump.

Men vi måste vara varse att religiösa fundamentalister matar draken som upprätthåller fördomar och villfarelser och det kan vara djävulskt. I den katolska encyklopedien står under uppslagsordet ofelbarhet: ”… man måste lyssna till de som gud uttryckligen utsett till att undervisa i hans namn och inte till det egna privata omdömet…”.

Somlig religion kräver att någon bevisar sin tro genom att amputera det egna kritiska tänkandet. Därför har religiösa enligt all statistik generellt sett sämre moral, därför kan kreationisterna bortse från bevisen för evolutionsteorin, därför kunde Sara, barnflickan i Knutby, tro att sms:en med uppgifter om vilka hon skulle döda sändes till henne från Gud.

När Charles Darwins gav ut ”Om arternas uppkomst” 1859, gjorde han något viktigt för mänskligheten; han ledde jämlikheten i bevis. Evolutionsteorin är demokratisk och dess potential för att krossa rasism och klassystem är enorm.

Dawkins försvarar Darwins heder och det är sorgligt att det behövs. Socialdarwinismen som växte fram i diverse vulgärtolkningar och togs upp av de obehagligaste politiska rörelser vi haft, är delvis en backlash i förhållande till Darwins arbete.

Om en vetenskaplig grund för jämlikhet var något av det viktiga evolutionsteorin åstadkom, så var människans chans till andlig frigörelse ett annat. Darwin spräckte religioners sanningsanspråk och avslöjade bibeln som felaktig. Respekten för kristendomen bröt samman och de västerländska samhällenas sekularisering påbörjades.

När Nietzsche cirka 25 år efter Darwin hävdar att ”Gud är död!” så är det en fortsättning på den processen. Nietzsche menar att den mänskliga uppfinningen ”gud” är död – de maktanspråk människor hävdat i religionens namn är utan rätt. Här startar också kyrkans frigörelse: statskyrkan i England omfamnade evolutionsteorin vilket Dawkins är noga med att påpeka. Och det var likadant i Sverige. Religionen sattes fri, somliga religiösa började ägna sig åt ett sökande efter ett religiöst förhållningssätt till alltings godtycklighet, andra kunde inte acceptera den antropomorfa, patriarkala gudens död och har bittert kämpat på i 150 år och försökt baktala och hämnas på Darwin för att åter kunna fjättra människor vid bibeln.

”Så gick det till” är en bladvändare på 13 kapitel. Störst nöje har jag av Dawkins lättillgängliga berättelser av hur livet fungerar och är uppbyggt. Mängden exempel, rikt bildsatta, visar att ”det naturliga urvalet” i grunden är enkelt men i sina detaljer komplext och mångskiftande.

På en bild ser en chihuahua upp på en grand danois. ”Båda är vargar under pälsen” säger bildtexten. Människans selektiva avel både när det gäller djur och växter är kraftfull. Beljajev, en rysk vetenskapsman, gick systematiskt tillväga och parade de lugnaste, människovänligaste exemplaren av rödrävar med varandra. På sex generationer av överlagd avel fick han fram tama rävar.

Mot slutet av boken redovisas statistik. 87 procent av svenskarna svarar ”falskt” på påståendet ”de första människorna levde samtidigt som dinosaurierna”. Svenskarnas procent ligger i topp, endast 30 procent av de tillfrågade i Turkiet menar detsamma. Ju mer sekulärt ett land är, desto fler vet att människor och dinosaurier aldrig funnits på jorden tillsammans.

Nog kan man kritisera Dawkins. Liksom hans andra böcker är denna något pratig, vänder sig mot en bred läsekrets och är därför enkel, dessutom något slarvigt skriven – och visst innehåller den en nedtonad indignation.

Biologer är dessutom inte ense om allt, säkert kan någon hitta bättre förklaringar till somligt. Men kritiken Dawkins brukar få, inte enbart av religiösa, är att han är oförskämd, arrogant, islamofobisk och raljant. Det tycker inte jag, den irritation läsaren skönjer är passande för en evolutionsbiolog i en värld där 40 procent av amerikanerna är kreationister.

Enligt katolska kostregler ska man äta fisk på fredagar. För att undkomma regeln utnämndes flodsvinen, ett slags stora marsvin, i Sydamerika till hedersmedlemmar i fisksläktet! Dawkins refererar en matskribent som berättar om hur ett annat sätt att äta kött på fredagar var att sänka ner en lammstek i en brunn och sedan ”fiska” upp den. ”De måste tycka Gud är kolossalt lättlurad” skriver Dawkins.

Den här typen av självbedrägeri är eländig och Dawkins har tagit det som sin livsuppgift att förklara hur vi är en del av livets väv och hur vi som det särskilda, förståndiga djur vi är bör agera värdigt. Det är ett kärleksfullt budskap.

Jenny Maria Nilsson jenny@jennymaria.com