Bländande skuggspel
Bildmaterial
Till: igår
Tolv vietnamesiska poeter
Översättning Erik Bergqvist, Maja Thrane, Mimmi Dieu Huong Bergström och Tobias Theander
Tranan
Utkommer i dag
boken. Tolkningar av poesi har en hel del gemensamt med skuggspelet i Platons grotta. En översatt dikt blir aldrig annat än ett ofullkomligt återsken av originalet − och hur detta egentligen ser ut, det kan vi bara gissa oss till, ifall vi nu inte råkar behärska ursprungsspråket. Ju mer främmande språket är desto akutare blir förstås problemet. Som när det gäller vietnamesiska.
Redan i förordet till antologin Till: igår varnar poeten Hoàng Hung för omöjligheten i att överföra vietnamesisk lyrik till västliga språk: resultatet blir lätt platt och livlöst eftersom musikaliteten, som innebär att nästan varje dikt kan sjungas, liksom de mångtydiga ordlekarna ofrånkomligen går förlorade.
Men naturligtvis kan också skuggspelet ha sina kvaliteter. Man kan söka tröst i det vietnamesiska ordspråk Hoàng Hung citerar: ”Om du har en blomma – njut blomman. Om du har en blomknopp – njut blomknoppen.”
Och visst går det alldeles utmärkt att njuta blomknopparna hos de tolv samtida poeter som presenteras i antologin, utvalda för att ge en aning om bredden i dagens vietnamesiska lyrik. Det är lika mycket en poetisk upplevelse som en lärorik inblick i en kultur som står med ena benet i traditionen och med det andra tar ett steg mot uppbrottet, samtidigt som myndigheterna fortfarande kastar vaksamma blickar mot dikt som uppfattas som ”reaktionär och dekadent”.
Inte särskilt överraskande utgör landets blodiga 1900-talshistoria en mörk resonansbotten hos många diktare, framförallt hos krigsgenerationen. Vi får göra bekantskap med flera hemvändare och galningar, människor vars erfarenheter gjort dem främmande för vardagen. Ý Nhi, en framträdande kvinnlig poet under kriget, skildrar både barnen som växer upp i B-52:ornas skugga och soldaten som uppfattar det vanliga livet som blott en dröm: ”din tid var i passagetunnlarna, under tak av palm/kriget/febern, den fasansfulla hungern, ljudet av gevärssalvor/fienden som närmade sig”.
Men också i nästa generation, som västerländskt influerad begett sig in i själens vrår med surrealistiska, prosalyriska och fragmentariska stilmedel, kastar kriget dova skuggor och ekon. Ngô Tu Lâp, en av de poeter som gör starkast intryck på mig, besjunger elegiskt det sargade landet: ”Ljudet av bomber har upphört/men nere i dalen glindrar ännu dina tårar/jag kan fortfarande höra din jämmer”.
De yngsta poeterna däremot bryr sig mindre om det kollektiva förflutna än om den individuella frigörelsen, blickar ut mot världen via sina datorer och skriver snarare till: idag än till: igår.
Ett rasande bildflöde med skenade puls och elektrisk högspänning återfinns hos antologins yngsta bidragsgivare, Vi Thùy Linh, född 1980. Hennes metaforstänkande kärleksdiktning uppvisar en närmast Edith Södergransk självmedvetenhet och koketterar med en stor portion charm: ”Jag sätter kurs på oceanen med mitt hjärtas kontrakt/ledsagad av mitt sjätte sinne/trotsar vågorna, rusig av sol”.
Om det här är ett skuggspel, så är det ett i högsta grad bländande, blomstrande och färgsprakande sådant.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus