Rosens namn

I Sara Stridsbergs tredje roman får Lolita komma till tals. Jenny Högström har läst en fasansfullt vacker och grym saga, och är djupt imponerad.

boken. Det kan knappast ha undgått någon att Sara Stridsberg har en ny bok på gång. Efter debuten med "Happy Sally" (2004) och det stora genombrottet med den silverglittrande fantasin om Valerie Solanas, "Drömfakulteten – tillägg till sexualteorin" (2006), fortsätter Stridsberg med tredje romanen Darling River att ösa ur den kokande häxkittel av faktiska och fiktiva kvinnoöden och -gestalter som befolkar både estetiken, ideologin, mytologin och vetenskapen.

Och hon gör det som ingen annan.

För några år sedan stötte vi på varandra på ett seminarium om Vladimir Nabokovs roman "Lolita", exilryssen och fjärilssamlarens första roman på engelska, som skildrar Lolitafiguren, den ljuva och minderåriga Dolores Haze, genom den europeiska gentlemannen och kidnapparen Humbert Humberts förtrollade ögon och dreglande käftar.

Där finns också en kort passage på slutet när Humbert återser den falnade blomman Lolita, sjutton år, gift och på smällen. Och en inledande kommentar, liksom i förbifarten: Lolita dog i barnsäng, 1952.

"Darling River", med undertiteln "Doloresvariationer", kan läsas som en sorts fritt formulerat svar, en vidareskrivning på denna unga kvinna i blivande och hennes tragiska öde. Det är en fasansfullt vacker och grym saga där objektet, den ljuvliga unga Lolita, Lo, Dolores, Dolly, från att ha varit en sorts stum och glittrande projektionsyta, splittrats i flera autonoma subjekt med egna röster, uttalade begär och framförallt, egna öden att sörja. I botten, lika mycket melankoliskt skimmer som molande smärta.

Som att Dolores – precis som hon själv reflekterar över saken – är bokstavligen predestinerad. Hennes berättelse är redan skriven och mytologiserad, och hennes öde därmed för alltid beseglat. Men hon är också döpt till och därmed vigd med detta öde via namnet Dolores, från latinets dolor som betyder sorg och smärta. Dömd att dö i barnsäng i unga år, men ändå överårig, utblommad, med söndersliten underkropp.

I ett reportage med Sara Stridsberg visar hon en mängd versioner av boken "Lolita" – olika översättningar, upplagor och tryck – där omslagen förvandlats till collage, beströdda med silverstjärnor, bokmärken, inklippta bilder. Jag tycker det säger något väsentligt om Stridsbergs litterära metod.

En annan och konkret bild av hur Stridsbergs "Doloresvariationer" blivit till i förhållande till Nabokov: i "Darling River" har Nabokovs fjäril flugit in i Dolores ögonglob och fastnat. Fjärilssamlaren har förvandlats till det mindre harmlösa jägare – precis som Humbert i romanen – och blodtörsten och det underliggande våldet hos Los far har även de blivit mer explicita.

Men den repertoar som tillhörde Nabokov, hela den amerikanska popkultur som han vältrade sig i så ekvilibristiskt, den moderna myten med motorvägar och motell och sötsaker och sprit, men också med fjärilarna och inte minst rosen som så vackert döljer både erotik, jungfrudom och biktstolens hemligheter, har också den ockuperats av Stridsberg: i bilens backspegel hänger fem rosor nonchalant och dinglar. Det finns heller ingen tvekan om att denna repertoar i någon mening också alltid tillhört henne.

I romanens fem avdelningar med de Birgitta Trotzig-klingande titlarna "Ödet", "Tiden", "Spegeln", "Sjukdomen" och "Ensamheten" speglar sig Stridsbergs olika berättelser i varandra: Det är Lo och hennes Darling River, Den dödas bok om Dolores, en nomadisk mors berättelse, berättelsen om apan och vetenskapsmannen – och alla utom den sista avslutas med ett utdrag ur en fiktiv encyklopedi, där begrepp som "barnsäng", "dödsspegeln" och "begärets melankoli" utvecklas. Detta att vara en "mor i världen", uppfattar jag som centralt.

Och i en definition av "underjorden" hittar jag följande melankoliska credo, där kvinnan fått ta över Orfeus – och därmed poetens – plats i myten: "Kvinnan kommer alltid att vända sig om och se efter sin älskade en sista gång istället för att sträcka sig efter ljuset. Detta blir hennes svaghet och hennes öde."

Att vara ett barn, att bli med barn, att bära ett barn, att föda ett barn och sedan bli en mor – eller förlora sitt barn eller dö i barnsäng – men annars vara en mor, no matter what. Sådana är kroppens och tillvarons villkor för en varelse av honkön som låter begäret och erotiken ta plats i hennes liv – som utsätter sig. Detta är vad som kan drabba en liten slinka som Lo eller Dolores eller vilken fallen kvinna som helst. Och det gör det.

Temat går igen och igen och igen, som lika många "Doloresvariationer".

Men i hjärtat av "Darling River", som en sorts mörkt pulserande urberättelse, hittar vi istället den gastkramande berättelse från Jardin des Plantes i Paris, som vuxit fram ur Nabokovs efterord: Lolita skulle vara inspirerad av en tidningsnotis (troligen påhittad) om en apa på Jardin des Plantes, som efter många månaders träning hade förmåtts att rita en kolskiss på ett papper. Vad teckningen föreställde? Burens galler. Apan ritade av sitt eget fängelse inifrån.

Skildringen av den motbjudande vetenskapsmannens försök att civilisera den lilla honschimpansen är en symbolmättad berättelse om missriktad ömhet som övergår i grymhet – om välvilja, underkastelse, makt och undergång.

Bilden av buren finns med boken igenom: ödet som en bur, eller staden, men även kupén i bilen när Lo åker på nattliga turer med sin far eller bilen som den gravida Dolores reser i till Alaska med sin man, och så vidare. De slipper inte undan.

Kännetecknande för Stridsbergs karaktärer är att deras liv är helt igenom präglade av begärsutlevelse. Allt tycks laddat till bristningsgränsen, varje skeende bär på en symbolisk dimension och också himlar och landskap är besjälade, dimman "en blodbefläckad brudklänning". Världen är kroppen är världen.

Lo vegeterar i Darling Rivers gyttjiga mörker (här tänker jag på Birgitta Trotzigs "Dykungens dotter", Duras, men också på "Drömfakulteten") och tar där, övervakad av sin far, emot de älskare hon kallar för sina bröder. Hon vill, hon älskar det. Men ändå, så utsatt.

Klänningarna är regelmässigt för små, solkiga men med volanger, glitter och blottade, sprickfärdiga sömmar, som för att rama in kvinnoblivandet, det förvuxna barnet, vars silkeshy snart ska bli bevuxen med sträva hår.

Med stygn och sömmar, med den operationsnål som syr ihop ett underliv som brustit under en förlossning, bygger Stridsberg också en bro till konstnären Louise Bourgeois, och hennes starka symbolladdade värld, där modern som var sömmerska alltid hägrade. Här handlar det om att sy ihop "såret över världen. Skamsömmen".

Och så är det ju språket, stilen. Jag var inte överförtjust i "Drömfakultetens" dramatiska partier (kanske för att jag till slut bara hörde Ingela Olsson som ju spelade Solanas i Dramatenpjäsen, gapa mig i örat när jag läste), och inte heller resten fick mig att riktigt gå igång, trots dess genomgående, genomarbetade estetik.

"Darling River" är mindre förryckt och desperat, mindre hädisk, mer återhållen. Men samtidigt är den så oändligt mycket mer anspråksfull, omfattande och intressant. Språket flödar och verkar från första stund – romantiskt! symboliskt! på djupet! Det skapar sin egen sinnliga mytologi, och gör mig djupt imponerad.

"Doloresvariationer" är en storslagen sorgesång, en fantasi om begär, kvinnoblivande och undergång.

Och med könet som ett sårigt smycke framför sig, "en skär köttig rosett", höjer dessa varelser av honkön blicken ur historien.

"Jag skulle vilja beskriva henne utan att förstöra henne", säger en mor på divanen. Och försöker: "En omänniska. En solförmörkelse. En söndersliten ros."

Jag skulle tro att det också är författaren som talar.

Jenny Högström jenny.hogstrom@hd.se042-489 91 40