För pojkarna längst fram
Marie Pettersson tar sig fram genom Ulf Lundells dikter, den första diktsamlingen 25 år, och lyssnar till ett vardagligt gubbgnäll.
Bildmaterial
En öppen vinter
Ulf Lundell
Wahlström & Widstrand
Utkommer i dag
boken. Det finns en djup konflikt inom allkonstnären Ulf Lundell, det är ett krig som pågår, och kombattanterna heter Konstnären, Artisten och Författaren. Så har det varit i de senaste två romanerna ("Värmen" och "Vädermannen") och så uttrycks det i den nya boken En öppen vinter.
Det är författaren som är den jävlige, det är han som snokar och analyserar, han som vägrar leva i nuet, han som skvallrar:
dom andra
målaren, artisten är mycket mer måna
om sina hemligheter
och ser med misstro men också uppgivenhet
på författaren som helst vill
avslöja alltihop
heter det i dikten "Två jobb, tre".
Personligen tycker jag att det är ett sympatiskt drag hos Lundell, detta att han tycks låta innehållet välja formen, att han vägrar sorteras in i något särskilt konstnärligt fack, utan hoppar fritt mellan genrer och konstarter. Det här är den första diktsamlingen ur hans hand på tjugofem år. Eller vad är det här egentligen? En lyrisk dagbok? En åsiktsmaskin? En äldre mans dödsängsliga memoarer i ojämn högermarginal? En soppa är det, och receptet har vi läst förut.
Det handlar, som vanligt, om kvinnor, om att leva med dem – och utan. Det handlar om fåglar, hur de kvittrar flaxar twittrar omkring oss, det handlar om Stockholm, hemstaden, hatstaden. Det handlar om mediefeminister, vänsterelitister, hyperkonsumister, rättshaverister, om allt och ingenting som den här gubbstrutten på Österlen råkar reta sig på – eller älska! – det handlar om vardag:
jag väntar på hantverkaren som ska
installera en avfuktare i källarförrådet
igår säkrades gården upp till 25 amp.
Det handlar om musik han gillat (Springsteen, Dylan, ja, du gissar rätt när du fortsätter listan: Janis, Neil, Iggy). Det handlar om barndomen uppväxten klassresan utanförskapet litteraturen konsten spriten. Det handlar om åldern och döden och kroppen. 60 väntar runt hörnet och kroppens åldrande skjuts upp medelst en skrattretande men effektiv mix av rock'n'roll, unga kvinnor, sex och stavgång:
och jag undrar om man redan nu vid 56
kan känna
dom första milda brisarna av den
leda trötthet
avstängdhet
som måste bli alltmer dominerande ju äldre man blir
Nej, det blir inte mer poetiskt än såhär, inte mer insiktsfullt heller. Bilderna växlar mellan lågmält (som ovan) och gällt, som när Barcelona blir "som ett knull i gryningen" eller när DN-skrapan "skriker ut / stolt vit neon i norr". Ibland kommer han in i ett flow, så är det alltid med Ulf Lundell, som är njutningsbart, en sorts enkel
meditation över tillvaron. Så kan han inte låta bli att sticka in något dumprovokativt som:
Men:
hur klarar bögarna
sin längtan efter kvinnan?
Om jag i "Vädermannen" klarade av att bortse från den misogyna klangbottnen och det gubbgnälliga bakgrundsljudet för att då och då kunna njuta av det vackra, bångstyriga härligt underbart upphöjda lundelltugget blir det aldrig riktigt värt det med "En öppen vinter".
Ulf Lundells vardag intresserar mig inte tillräckligt mycket – nej, det här är en bok för de riktigt nördiga pojkarna längst fram.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus