Kuggar i maskineriet
Bildmaterial
Maria Hamberg.
Drömfabriken
Maria Hamberg
Ordfront
boken. De flesta författare förblir tematiskt knutna över tid om man ser närmre på ämnen och platser i deras alster. Så också Maria Hamberg, som ofta skildrar verkstadsgolvens realitet och stämningar, och som mer än gärna sätter strålkastarljuset på den lilla människan och de stora arbetsplatserna. I nyss utkomna romanen Drömfabriken återvänder hon än en gång till serieproduktionens lägsta led och hon gör det med bibehållen irritation.
Här möter vi en värld där kvinnor dagligen får leva med sexuella anspelningar och invandrare möts av en tillgjord tystnad i kafferummet. Om det finns någon gemensam linje för de utkristalliserade grupperna, så är det att de hatar att vara där, men inte har kraft nog att undkomma. De är kuggar i ett maskineri de föraktar, men som samtidigt bildar en skev gemenskap att hålla fast vid. Hamberg låter relationerna förändras och vi har ekorrhjulet målat på väggen, men det handlar också om människans svårighet att behålla sin identitet och värdighet i en grupp där hierarkierna söndrar.
Hon kan knappast vara mer aktuell, då hon placerat oss på en bilfabrik, och visst, det märks att hon gjort många timmar på golvet. Detaljerna är in i absurdum säkerställda kring allt från vilka ventiler som används, till hur särskilda raster och pass förändrar stämningen.
Vi serveras en berättelse som försöker lyfta fram slitvargarna i storföretagets skugga och vi blir snart varse villkoren på golvet, där också en obetydlig händelse kan förtvivla. När Anna-Greta tappar reläventilen och skadar bakeliten är hon nära att bryta ihop under den ständiga pressen. På samma sätt är det för Thabo som en dag blir kallad niggerface av chefen, utan att någon egentligen reagerar. Smutsen och svärtan yr, men under allt det svåra finns människorna som vägrar sluta hjälpa varandra om det så tar död på dem. Just den kampen blir till slut ordentligt berörande.
Jag vänder mig dock lite mot spretigheten. Det blir för många ord, aningen för många trådar. Ett porträtt blir inte trovärdigare för att vi dränks i redogörelser kring vardagslivet, och det tilltagna antalet karaktärer förbryllar mig, särskilt som Hamberg med små medel skickligt hittar den ömma punkten i våra liv. Istället för de starka genomlysningarna hade det kanske räckt med några få välriktade speglingar som förtydligat bokens huvudlinjer.
Men visst är hon en utomordentligt fin arbetarförfattare. Och att kalla en roman för ett rungande knytnävsslag är kanske vanskligt, särskilt när det är i positiv bemärkelse, men faktum är att boken i sina bästa ögonblick får mig att skrynkla boksidorna i rasande uppgivenhet över hur världen ser ut. Utan tvekan engagerar Hambergs text och när några av de för många lagren skalats av har vi en högst nödvändig roman.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus