På gott och ont

Henrik Petersen ger sig i kast med Anders Johanssons essäbok om begreppet ondska

Boken. Liv är kamp. Att vara ”god” är att befinna sig på insidan kampen, inuti Lyckokroppen; den kollektiva ansträngningen för framtida liv och lycka. Att vara ”ond” är att förpassas till utsidan, och värre – den absoluta utsidan; negationen av flockens önskade självbild.

Var det en dum definition av godhet och ondska? Kom upp med en bättre själv!

En bok som i så fall ger dig välbehövligt motstånd, är litteraturvetaren Anders Johanssons senaste alster, Göra ont: Litterär metafysik.

A.J. har samlat källor som alla indikerar återkomsten av begreppet ondska i västerländska diskurser efter 11 september 2001.

Går det att tänka sig bortom ondskan, eller bör tanken göra halt inför problemet? Är ondskan helt enkelt brist på tänkande? Eller blir allt tänkande som problematiserar ondskan i sig så rent, så abstrakt, att det aldrig kan omsättas i konkret förståelse?

Att vi alla lever med de här omöjliga frågorna omkring oss bevisar bokens många exempel; från politiska tal, rättssalar, avhandlingar, romaner och filmer.

Säkert kan någon finna det bestickande att kriget i Rwanda, och andra massmord, behandlas i samma ordalag, ja, alls mellan samma bokpärmar, som den amorfa, rebelliska ”ondskan” hos några subversiva poeter hemma i trygga Skandinavien.

Det är i så fall inte Johanssons problem. Han har tagit på sig att registrera och reflektera ”ondskan” där begreppet används, och litteraturen är hans primära forskningsfält.

Alla som följt Anders Johanssons kritik i Aftonbladet och i tidskriften Glänta, eller en bok som ”Nonfiction” (2008), har tydliga förväntningar. A.J. har kommit att stå för oförtruten skepsis gentemot giltigheten i hemvana omdömen.

Eklekticismen från hans tidigare böcker känns också igen – den mystiskt abstrakta riddar Kato i Astrid Lindgrens barnbok behandlas med samma allvar som filosofen Hannah Arendts teorier om ”Den banala ondskan”.

Det finns något både övertygande och befriande med Anders Johanssons litteraturbegrepp; som inte heller begränsar sig till de litterära genrernas värld, utan inbegriper vilka fenomen som helst som omfattar språkets gestaltande former.

Bokens uttalade syfte är att ”utforska myten om ondskan och litteraturens fångenskap i sin egen godhet”.

Men A.J. hade behövt åtminstone två böcker på sig för den här dubbla undersökningen. Det andra delsyftet, om ”litteraturens fångenskap i sin egen godhet”, hamnar i skymundan, med en rad outredda frågor.

Anders Johanssons tes är att vi står kvar i romantikens paradigm, där litteraturen per definition är ”god”; med utgångspunkt i några lösryckta rader hos svenske 1800-talspoeten P. D. A. Atterbom. I Johanssons resonemang finns en konsensus kring romantik som inte ens fanns när det begav sig; då Atterbom stred med andra romantiker om litteraturens sak.

A.J. skulle invända att förflackningen av det romantiska begreppet är generell – den är i sig ett argument här. Det är inte ”godheten” såsom litteraturen har förstått den, som Johansson främst vill visa på, utan hur vi relaterar till hela litteraturen såsom till ”en god bok”; hur en bok blint förutsätts ha goda verkningar.

Mot den föreställningen visar han olika exempel på hur litteraturen ibland föregriper – och kan agera medskapare till – en ond verklighet.

Men vad är kontentan av detta faktum? Vi kan jämföra med den knäppa videovåldsdebatten för några decennier sedan; när vissa moralister ville påskina att film inte bara kan påverka barn att begå våldshandlingar, utan i sig utgör en väsentlig orsaksfaktor. Vad vill det alls säga, att bomber fanns i litteraturen innan de fanns i världen? Till vilken grad kan fantasi och fiktion tillskrivas moralisk delaktighet i verkligheten? I sådana frågor fördjupar sig inte A.J.

Utan han framhärdar bara: Litteraturen speglar inte bara verkligheten, den har en mycket mer aktiv roll.

Litteraturen sätts på piedestal hos Atterbom – men Johansson måste alltså även själv placera den där. Det blir undersökningens dilemma: Själva roten finns inte – vår relation till litteraturen är till en metafysisk ”godhet” som ingen rett ut, och det finns heller ingenting att reda ut. Denna ”godhet” möter likväl sin motsats i begreppet ”ondska”, såsom det florerar lite varstans i språken omkring oss. För att hålla tråden i sitt resonemang om den självblint ”goda” litteraturen som lika gärna kan ses som skadlig, som ”ond”, tvingas Johansson att själv tillgripa samma kategorier. Utan att själv närmare problematisera dem.

A.J. zappar mellan begreppen ont och gott såsom andra använt dem. De outredda utgångspunkterna är inte så mycket ett problem i sig, som att de leder till ganska svaga argument. Hör till exempel Johansson destruera idén om misantropin som det onda i en roman av norrmannen Matthias Faldbakken:

”Fast vilken trovärdighet kan en sådan formulering ha när den dyker upp i en roman, en av mänsklighetens mest avancerade konstruktioner? Utgör inte romanformen som sådan, så som den har traderats, sedimenterats och alltjämt finns till hands, ett motgift mot misantropin”?

Det onda neutraliseras av romanen som ”en av mänsklighetens mest avancerade konstruktioner”? Är det själva poängen att Atterboms goda spöke dyker upp i Johanssons egen argumentation?

Men vad har vi vunnit på att visa att litteraturens ”goda” metafysik kan verka ond? Eller, som här, vända uppochned på en förment rebelliskt ”ond” litteratur med en abstrakt idé om godhet? De abstrakta begreppen gott och ont ter sig lika gagnlösa att ta ut mot varandra, som farliga att applicera på världen.

Precis som litteraturens ”godhet” i den här boken samtidigt kritiseras och tillämpas, så måste begreppet ondska även det förskjutas, och negativt fetischeras. Inflationen av begreppet ondska är, liksom den idealiserade litteraturen, själva förutsättningen för både tesen och argumentet. Om det var en medveten strategi av Johansson – att visa hur detta alltid är konsekvensen med begreppen ont och gott – så hade ett annat, tydligare tänkare gett läsaren mer.

Det blir alldeles för lätt att hålla med den som vill hävda att alla de exempel A.J. anför – från krig, medier och fiktioner – måste särskiljas för att kunna diskuteras, inte sammanföras.

Med sitt svåra ämne är boken trots allt mycket läsvärd. Men det är en text som poetiskt livnär sig av det kaos den utger sig för att utreda. På gott och ont.

Henrik Petersen claushenrikfriis@hotmail.com