Med förövarens blick på världen
Bildmaterial
Stig Saeterbakken.
Stig Sæterbakken
Översättning Niklas Darke
Vertigo Love
BOKEN. Nej, jag skulle inte vilja kalla Stig Sæterbakkens senaste bok Lämna mig inte för en kärleksroman, trots att förlaget valt att etikettera den som en sådan.Att ge ut denna mörka roman under vinjetten "Vertigo Love" kan kanske tolkas som ett försök att ändra på det smöriga och konventionella kärleksbegreppet, få det att innehålla även andra sorters kärlekar.
Men Sæterbakkens roman har noll och intet med kärlek att göra. Bristen på kärlek, visst. Längtan efter kärlek, visst. Men framförallt är det en roman om relationer: bristande, såriga och förgörande. Och det känns faktiskt lite tråkigt konventionellt att likställa relationer med kärlek. Vad är det som säger att dessa storheter alltid måste ha med varandra att göra?
En ung och världshatande man vid namn Aksel har nyss blivit lämnad av sin flickvän sedan ett par år tillbaka, Amalie. Han skildras genom ett högstämt språk och benämns från första till sista sidan för Du. Det är ett grepp som fungerar överraskande väl, med tanke på det personliga pronominets avståndsskapande egenskaper. Det beror på att Sæterbakken i sin prosa på ett berättarmässigt plan arbetar just med frågor om avstånd, vinklar och vad som framskymtar under ytan när ett subjekts bild av världen tillåts dominera berättelsen. Genom du-tilltalet gör sig författaren mindre synlig, och det är i spänningen mellan denne ansiktslöse berättare och Duet som de mest intressanta moraliska frågorna går att ställa.
I Sæterbakkens förra roman, "Osynliga händer", fick vi följa den hårdkokta Oslopolisen Kristian Wold genom en stålgrå och obarmhärtig storstad. Solidariteten låg där, liksom i den föreliggande boken, helt och hållet hos huvudpersonen, som sorgsen och vingskjuten begick det ena övergreppet efter det andra utan att läsaren hann reagera. I "Lämna mig" inte fortsätter Sæterbakken att komplicera förövarens psykologi och det komplexa sambandet mellan att skada och att bli skadad, men tar – som antytt – ett steg längre genom tilltalet och den ovanliga berättelsestrukturen.
Den går nämligen baklänges, historien om Aksel och Amalie. Börjar med uppbrottet och slutar med hur pojken får syn på den vackra flickan på andra sidan skolgården och fylls av hopp och framtidstro. Det är inte bara ett knep för att hålla läsaren vaken, utan är först och främst ett sätt att kasta kausalitetsbegreppet på huvudet.
När Aksel – långt in i berättelsen– går i högstadiet mobbas han svårt av en före detta vän, dras in i ett för honom smutsigt sexuellt förhållande med en annan utstött kille i klassen och skär sig upprepade gånger i armarna, själmordsbenägen och utstött. Ensam och utsatt.
Men han dödar också familjens katt och våldtar en flicka som spridit rykten om honom. Det är handlingar födda ur en nattsvart desperation, men likafullt övergrepp som det vore hånfullt att förklara ur strukturellt eller samhälleligt perspektiv. Och alldeles oavsett om det finns samband mellan Aksels bakgrund och den diaboliska svartsjuka med vilken han kontrollerar Amalie genom stora delar av boken, så medför tidsomkastningen att varje enskild händelse blixtbelyses utifrån sin egen logik, istället för att framstå som resultatet av en lång rad omständigheter.
Det är en sårig och plågsam text att läsa. Sæterbakken har ett exakt gehör när han skildrar det unga parets oförmåga att tala med varandra. Han lyckas göra Aksels svartsjukeångest till läsarens så till den grad att man snart inser att man än en gång har börjat överta förövarens blick på världen. För är hon inte lite för hemlighetsfull trots allt, Amalie? Har hon inte varit otrogen ändå? Längtar hon ändå inte efter sin före detta älskare? Är det verkligen sant att han förgrep sig på henne eller säger hon bara så för att dölja sin åtrå?
Det går så långt att man med andan i halsen plötsligt inser att man sitter och läser en våldtäktsscen som vore det ett normalt inslag i parrelationen.
Jag känner inte till någon annan författare som med sådan exakthet lyckas nästla sig in i läsarens medvetande och blotta en beredskap att gå med på nästan vad som helst.
Jag är inte ens säker på om jag tycker att det är bra.
Men farligt är det, hursomhelst.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus